Femte December - The Running Man (1987)

Vi, alltså jag, har haft några jobbiga dagar den senaste tiden. Det har blivit många bilar. Väldigt många bilar. Onda bilar dessutom. Av den enkla anledningen ska vi prata om en riktig motsats idag, nämligen en man som springer. Han behöver ingen bil. Innan vi däremot kommer till dagens film, måste vi prata lite om Richard Bachman. 

Rent officiellt var Bachman en pseudonym för Stephen King, antingen för att han inte ville se marknaden fylld av King (eftersom att han skriver med en blixts hastiget), eller som ett experiment för att se om hans böcker sålde även utan hans namn på ryggen, och om hans framgångar varit på grund av talang eller tur. Väldigt underligt egentligen, för om man har talang kan man ju ändå ha otur med försäljningen, och vice versa. Det måste King också insett, eftersom att han senare påstod att experimentet gett "oklara resultat". När Bachmans sanna identitet så småningom blev känd (Efter sju år och fem böcker) sålde böckerna plötsligt väldigt mycket bättre, så även om man inte kan säga säkert om Stephen King hade tur eller talang (det var nog lite av båda, Red.:s anm.) när han påbörjade sin karriär kan man lugnt säga att hans starka varumärke senare blev en viktig del i den fortsatta försäljningen. 

Jag säger att det här är de officiella anledningarna, för jag har nämligen läst Running Man - som råkar vara en Bachman-bok. Slutsatsen jag kan dra från den är att pseudonymen snarare kom till för att Stephen King helt enkelt ville skriva dåliga böcker. Det har han självklart gjort även under riktigt namn, men här kändes det nästan medvetet (nästan lite kokainmisstänkt). Det var som om han låste in sig i ett rum och vägrade komma ut förrän han hade någonting inte ens han kunde känna sig nöjd med. Min erfarenhet med riktiga Stephen King är att han har en hel del problem med när det kan vara dags att sluta skriva, och lider av en del fixeringar i sitt berättande, men i regel ändå är ganska bra.  

Jag kan inte säga någonting om de andra Bachman-böckerna, men just i Running Mans fall känns den låga kvaliteten nästan lite orimlig. I grunden handlar den liksom om en man i en dystopisk framtid som deltar i ett tv-program (Running Man) där jägare ska försöka mörda honom inom 30 dagar, och misslyckas de vinner han en miljard dollar. Dessutom utspelar sig en liten del av boken i Derry, Maine (konstigt att ingen avslöjade Bachman redan på det) vilket ju vanligtvis är kvalitetsgaranti. Utöver Derry (, Maine) är det här en historia vi sett gång på gång efter Running Man, och nästan varje gång har den gjorts bättre. Även den här boken har väl sina mer spännande stunder och går i ett extremt högt tempo för att vara St- ursäkta, Richard Bachman. Främst är den däremot ganska tråkig, lätt rasistisk, och ledd av kanske tidernas mest osympatiska huvudperson i form av Ben Richards. Bara att jag tvingas följa honom över 416 sidor gör boken avsevärt sämre än den borde varit. 

I boken deltar Richards i Running Man för att kunna köpa medicin åt sin sjuka dotter, och programmet kan på något sätt utspela sig över hela världen (kan tyckas att det vore rätt lätt att gömma sig då, men jaja), mitt ute bland folk. Det är en mörk och seriös historia, åtminstone tycker den själv det, som inte skämtar till det i onödan. Jag skulle ändå säga att den är lite svår att ta på allvar många gånger, men den försöker åtminstone. Tyvärr är den skriven av Richard Bachman - som tyvärr behövt tur för att sälja - så det seriösa kommer inte alltid fram. 

Filmen är inte heller helt lätt att ta på allvar, men den är också... den är verkligen någonting annat. 

Tidigt 80-tal fick någon för sig att Richard Bachmans The Running Man var en bra idé att göra film av (utan att, fun fact, alls ha någon aning om att Bachman var Stephen King). Jag kritiserar inte den här personen, det var onekligen en bra idé. Konceptet gör sig egentligen nästan bättre som film än bok, och trots den geografiska storleken är historien inte speciellt enorm, så antagligen hade det gått att göra en ganska trogen, superallvarlig filmtolkning av den. Dessutom till en ganska låg budget. Så blev det inte riktigt.

Jag kan inte hitta någon information om riktigt varför, men ska man vara ganska rakt på är filmen Running Man varken tematiskt eller storymässigt speciellt lik boken. Visst, huvudpersonen heter fortfarande Ben Richards, framtiden är dystopisk och Running Man är ett tv-program där man riskerar att dö, men där slutar nog likheterna helt och hållet. Jag skulle gissa att det är på grund av vilken sorts action som var populär på 80-talet hade mycket med förändringarna att göra. Den lättsamma, ganska humortäta. Den som drog in mycket pengar och inte var jättesvår att göra.  Ofta med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen. 

Och på tal om honom - han spelar huvudrollen i Running Man! Är det inte förresten väldigt roligt att han är en av få icke-amerikanska skådespelare som kommer undan med att spela amerikan, trots att han har så tydligt tysk brytning? Sak samma, han är en fullt duglig skådespelare oftast, men i Running Man var han faktiskt riktigt dålig. Tur för Arnold att han är så karismatisk (mycket kan man säga om honom, men ingen kan neka att han har väldig karisma som skådespelare) att han ändå inte sänker filmen. För övrigt borde jag nog skriva en kalender runt honom något år. Om jag överlever Kingkalendern, vill säga.   

Tillbaka till Running Man.

Utöver att Ben Richards, något oväntat om man läst boken, spelas av Arnold - jag nämnde alltså att filmen Running Man till stor del var väldigt olik boken, och det ser man kvickt i handlingen. Running Man är istället ett program där dömda brottslingar får tävla för sin frihet, och jagas av väldigt gimmickartade jägare som till exempel Professor Sub-Zero (underligt nog en japan med ishockeytema, som tydligen också är en professor), Dynamo (en operasångare som kan skjuta el från en sjukt ful dräkt) och Buzzsaw (som... har en motorsåg) inom en visserligen ganska stor, men ändå instängd yta. Richards är någon slags helikopterpolis som sätts dit för mord när han vägrar skjuta ihjäl barn (regeringen i den här filmen är VERKLIGEN skurkar), istället för en riktigt otrevlig man med sjuk dotter. I en riktigt tight, gul dräkt placeras Richards i programmet, där han får mig att undra hur ingen annan överlevt det innan honom. 

Den "tunga" samhällskritiken från boken finns där även i filmen (och sköts otroligt nog bättre), men främst är den baserad på ett manus som jag är helt säker på endast bestod av

[ARNOLD SPRINGER]

[ARNOLD DÖDAR]

[ONE-LINER]

[BOOM]

som sedan upprepas i en evig cykel (trots att filmen bara är 100 minuter lång). Du kanske kan förstå att det inte finns någon jättebra film här. Däremot finns det en helt fantastisk film, beroende på perspektiv. 

Ännu längre intryck kommer här nedan, men känner du att det här inlägget redan gått för långt är det okej att lämna nu. Vi hörs isåfall imorgon, och då har jag ingen aning om vad som kommer hända!

Running Man är dum. Running Man är riktigt fucking dum yo. Den är definitivt inte bra, jag tror nog inte att någon skulle påstå det. Arnold har massor av repliker, men ändå är alla one-liners. Hans sidekicks är anonyma, och till och med filmen verkar ha insett hur onödiga de är när den dödar båda två mitt i filmen. De enda karaktärerna, Arnold inräknad, man egentligen bryr sig om är Running Games bisarra jägare som alla är med typ fem minuter vardera. Skådespelarnivån varierar väldigt friskt mellan lägsta nivån i Trucks, och högsta i Maximum Overdrive. Det finns en motståndskraft gömd mitt inne i programzonen som dyker upp i slutet och verkligen löser alla problem, och hade gjort så även om Arnold inte sprungit runt där inne (men han får en fräck cigarr när han "leder" (han säger några one-liners) dem, så det är okej). Sedan slutar filmen väldigt plötsligt med den här låten. Låten är visserligen inte så oväntad. Det här är trots allt en actionfilm från 80-talet.

Du fattar. Running Man är inte speciellt bra och helt galen. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att Stephen King från Maximum Overdrive skrivit och regisserat (det här hade varit hans andra film, så hans kokain hade nog kunnat tänkas producera bättre material den här gången), men det mesta pekar på att så inte är fallet. Ren galenskap och brist på någon sorts kontroll på sin film är inte alltid bra, det kan yttra sig på väldigt många olika sätt. Typ Alien Vs Predator: Requiem skulle jag säga är en film som helt spårar ur innan den ens börjat, och det är en av de värsta filmupplevelserna jag varit med om. Det krävs en perfekt storm, och riktigt hur den kommer till kan inte jag säga. Det krävs nog att filmen själv är lite medveten om att den nått någon form av point of no return, inte kommer bli jättebra ändå och då vågat (eller råkat) gå över den. Men det ska inte bli för självmedvetet, då blir det bara tröttsamt. Jag tror inte att Running Mans skapare försökte göra en film, men däremot är jag helt säker på att de ville göra en kul resa, kanske trycka in lite för många one-liners (seriöst, Arnold hinner till och med säga "I'll be back") och inte riktigt tänkte på hur allting hängde ihop. På något vis skapades en perfekt storm, och vi fick slutprodukten som den är idag. 

Än en gång fattar du. Running Man är någonting speciellt i ett årtionde där minst en miljon (tyvärr ingen överdrift) filmer av ungefär samma genre gjordes. Ingenting här borde egentligen fungera, vare sig på egen hand eller i kombination med filmens andra pusselbitar, och det gör det väl heller inte alltid, men till största del. Jag antar att två (+ några till) fel faktiskt kan vara = ett rätt ibland. 

Nu ska däremot inte jag gå här och påstå att Running Man är en film alla bör se ändå, verkligen inte. Faktum är att de flesta nog skulle kunna ogilla den ganska rejält, och inte alls uppskatta den av de anledningar jag gör. Tempot är svinhögt och handlingen förklarar sig ofta väldigt klumpigt, medan filmens action (redan att det är en actionfilm kommer avtända många) ofta är ganska vek. Samtidigt, även om du vet med dig att du ogillar action, men tvingas välja mellan att läsa boken Running Man eller se filmen, skulle jag definitivt säga att du bör välja filmen. 

Det måste självklart sägas att kontexten i vilken man ser en film verkligen kan påverka vad man tycker om den. Jag uppskattade verkligen att få se någonting som kändes väldigt O-Stephen King och varken innehöll onda bilar eller någon form av skräck, så det gjorde mig lite gladare än vanligt. Dock är Running Man ändå en film jag på något sätt verkar lyckas se typ en gång per år (inte alltid frivilligt), så oavsett denna kalender hade jag rekommenderat den om du gillar 80-tals action med halvhög budget utan att blinka. Den hör inte till de bästa ens i den delen av genren, men den ska definitivt ses som en av de mest underhållande. 

Ska man vara lite filosofisk kan det väl vara värt att fråga sig vad som är "bra" ibland. Till exempel Running Man hade nog inga ambitioner att väcka frågor inom folk, eller vinna stora priser. Den ville underhålla på ett lättsamt, ganska dumt sätt. Det lyckades den onekligen med. Kan jag då verkligen säga att den är dålig?

Ja, jo, det kan jag nog faktiskt. Men på ett bra sätt. Inte på ett "så dåligt att det blir bra"-sätt där man bara skrattar åt den, utan snarare en mer sympatiskt dålig där filmskaparna är med på skämtet och skrattar tillsammans med en.

*

Det här var ett fruktansvärt långt inlägg, t o m med mina mått mätt, så det är nog dags att runda av här. Nu ska jag kanske lägga mig ner och dö lite, och förhoppningsvis ha en plan för vilken film jag ska skriva om imorgon. Förhoppningsvis hörs vi då! 

Det finns tydligen ett spel baserat på Running Man också. Jag tänker inte prova på det idag, men det ser verkligen fruktansvärt ut.