Julafton - Shawshank Redemption (1994)

God jul kära vänner! Efter 24 dagar av Kingkalendern ska jag inte påstå att jag är lycklig över att inte behöva skriva mer efter ikväll, men jag är väldigt lycklig över att inte behöva skriva mer efter ikväll. Det har varit kul och så, och det är roligt att se nya filmer, men det tar verkligen på krafterna (framför allt när man också vill leva ett liv vid sidan om). Däremot är det inte över än, så låt oss djupdyka ner i 2017 års allra sista Kingfilm - Shawshank Redemption (Nyckeln till Frihet).

Fast nja, det måste jag faktiskt ta tillbaka direkt. Låt oss först få en kvick överblick på alla inlägg jag skrivit i december (det är frivilligt att läsa; det är ändå julafton).

1. IT
4. Trucks
11. Carrie
12. Carrie
13. Carrie
15. Cujo
17. Misery

Varför listar jag alla dessa, kanske du undrar? Självklart är det lite för att göra reklam, men främst är det för att jag sa i första inlägget att Kingkalendern skulle tillåta så mycket variation när jag valde film. Nu sitter jag här, 24 dagar senare och har skrivit om 14 skräckfilmer. Var tog egentligen dessa otroliga valmöjligheter vägen? Är det jag som valt dåligt eller helt enkelt hade fel när jag gjorde mitt påstående? 

Antagligen stämmer båda frågeställningarna. Jag har ju valt filmer jag önskat se, men majoriteten jag valt bort har också varit skräck (eller science fiction), så hur jag än gjort hade det blivit väldigt många spöklika inlägg. Jag borde nog helt enkelt gjort bättre research. 

Då var det (ärligt talat ganska veka) försvarstalet skrivet. Nu avslutar vi det här. 
Rita Hayworth and Shawshank Redemption är en kortroman skriven av Stephen King 1982. För ovanlighetens skull är den faktiskt inte en idé helt och hållet skapad i Stephen Kings mörka (och kokainfyllda, så kanske ganska vita) sinne, utan är löst baserad på Leo Tolstoys novell God Sees the Truth, But Waits, och flera fängelsefilmer King såg som barn. Jag önskar lite att han kunde berätta mer specifikt vilka, men ack. 

Som den klassiker filmen är skulle man kunna tro att det fanns mer att säga om historien bakom berättelsen, men skapelsen av kortromaner har sällan några storslagna anekdoter. Samtidigt kommer ju inte folk direkt för att läsa om mina boktexter, så det känns faktiskt helt okej. 

Däremot måste jag tillägga att Rita Hayworth and Shawshank Redemption - tillsammans med Apt Pupil, The Body (filmatiserades som Stand By Me) samt The Breathing Method - bildade den Kingsamlingen Different Seasons. Den var så liten att den inte ens fick existera på egna ben. Sorgligt. 

Dock kan den stoltsera med att vara Morgan Freemans favorit"bok", men det känns ju lite suspekt med tanke på att han också var med i filmen.
Historien bakom Shawshank Redemption har ingenting med jul att göra, men den är nog fin för att passa dagen ändå. 1983 köpte Frank Darabont rätten att göra kortfilm av Kingnovellen The Woman in the Room (1-dollarsfilmerna gick jag igenom i Lawnmower Man-inlägget). Efter att han fått sin första manusförfattarlön (på Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors) återvände Darabont till King och bad om att få köpa filmrättigheterna till Rita Hayworth and Shawshank Redemption för 5000 dollar. King gick med på det, men påpekade samtidigt att han inte förstod hur någon skulle kunna göra en film av novellen som mest bestod av en karaktär som funderade på en annan. Darabont tyckte att lösningen var "uppenbar" och betalade glatt. 

Fem år senare skrev Darabont till sist filmens manus, där han expanderade vissa mindre karaktärer, men valde också att till stor del behålla novellens berättarröst. Titeln fick dock ändras eftersom att den var för lång och Darabont var rädd att folk skulle tro att den handlade om Rita Hayworth. I efterhand har han sagt att bara Shawshank Redemption också kan ha varit en för svår titel för människor att greppa, och att den kan ha ha varit en stor orsak till varför filmen från början floppade. Och floppade gjorde den sannerligen, med en budget på 25 000 000 men endast 16 000 000 i intäkter. Den köptes sedan upp av TV-bolaget TBS där den i flera år visades praktiskt taget dagligen, och slutligen fann den stora publik den förtjänade. 

I själva verket ligger nog floppen mest i att fängelsefilmer hade en lågperiod 1994, och att den möttes av konkurrens från både Pulp Fiction och Forrest Gump. Kritiskt gick Shawshank Redemption dock väldigt bra, och nominerades för sju Oscars (dock utan att vinna en enda). Stephen King var själv så nöjd att han aldrig cashade in 5000-dollars checken, utan ramade in och skickade den tillbaka till Darabont med meddelandet "In case you ever need bail money. Love, Steve.". Stephen är trevlig när han inte knarkar :^).  

Trots att den hamnade i skuggan av andra filmer fick Shawshank Redemption något av en revansch på senare år (även ekonomiskt), för om det är någonting den är känd för idag så är det väl för att den är #1 på IMDB:s top 250 över de bästa filmerna någonsin. Då har ändå nästan två miljoner personer betygsatt den också. Jag kan säga redan nu att den utan tvekan är den bästa Kingfilmen som gjorts, och antagligen kommer göras, men förtjänar den verkligen ett så oerhört högt rykte? 
På sätt och vis gör den det, och på andra sätt inte. Saken med Shawshank Redemption är väl att det nog är ganska få som faktiskt anser den att vara deras favoritfilm, men på samma gång har jag svårt att se någon faktiskt ogilla den. Gillar alla en film kommer de lägre betygen bli väldigt sällsynta, enkelt förklarat. Det finns ingen mörk Stephen King-konspiration bakom, eller någonting åt det hållet. Det är bara en film väldigt många kan tycka om, med ett budskap de flesta behöver då och då. 

Vad folk tycker spelar däremot ingen roll, för den enda åsikten som räknas här är M-I-N. Min åsikt!!! Och jag gillar Shawshank Redemption, men precis som den stora majoriteten av världen skulle jag antagligen aldrig gå så långt som att säga att det inte finns bättre. Jag har inga stora problem med den egentligen, det finns bara filmer jag gillar mer. Låt mig göra som alltid, och utveckla. 

*

Julstämningen har helt trollat bort min koll, och därför har jag missat att berätta vad boken/filmen faktiskt handlar om (de är väldigt lika varandra, utöver aspekter av berättarperspektivet). Kanske kan det vara en bra idé för mig att göra det innan jag går in på mina åsikter. Handlingssumeringen brukar för övrigt vara den svåraste delen för mig att skriva, så skönt att det här är sista gången. Det säger nog också en del om mig. 

Då ska vi se här...

Nu är det dimmigt alltså. 

Hm.















Just det. Nu kan vi köra igång igen. 

Banktjänstemannen Andy Dufresne blir oskyldigt dömd för mordet på sin hustru och hennes älskare, och skickas till fängelset Shawshank (i Maine, för var annars) på livstid. För att lindra sin fängelsevistelse använder Andy sin utbildning som revisor för att hjälpa fångvakterna och den sadistiske fängelsedirektören Norton. Låter kanske lite konstigt så som jag formulerat det, men tjänster leder som bekant till gentjänster. Dagar blir till veckor och veckor förvandlas till år, och just det, Andys bästa kompis är Red, spelad av Morgan Freeman, som agerar filmens berättarröst. Såvitt jag vet var det Shawshank Redemption (Eller Rita Hayworth - Nyckel Till Flykten, som dess finlandssvenska titel tydligen är) som ledde till att folk började se honom som mer röst än man.

Ett minus - de tjugo år filmen utspelar sig under känns inte riktigt av. Men nog om det, låt oss prata om varför det här är en så bra film. 

Shawshank Redemption har en bra samling skådespelare, men det har många filmer. Shawshank Redemption håller ett väldigt bra tempo (tjugo år hinner ändå gå), men det gör många filmer. Shawshank Redemption har mycket bra musik, men det har väldigt många filmer. Shawshank Redemption bygger på en bra historia, men det gör också många andra filmer. Shawshank Redemption har bikaraktärer man bryr sig om, men det har även många andra filmer. Shawshank Redemption har ett fantastiskt slut, men det är den knappast ensam om.

Jag kan fortsätta, men du fattar nog. Shawshank Redemption har allt detta och skulle därför vara en bra film även utan det jag uppenbart ska prata om snart, men den skulle kanske inte kännas lika speciell. Väldigt bra och så, men väldigt bra i mängden av väldigt bra filmer. Det som gör att jag, och antagligen väldigt många andra, går igång så starkt på, är den känsla som förmedlas (och den förmedlas väldigt bra.) genom hela filmen.

Hopp. 

Det här är en film som handlar om en man oskyldigt dömd för mordet på sin fru, som blir våldtagen av andra fångar, misshandlad, isolerad från omvärlden, trakasserad av psykopatiska fångvakter, och som tvingas sitta frihetsberövad i tjugo år. Ändå genomsyras hela filmen av en otrolig känsla av hopp. Det här är liksom en av få filmer som jag på allvar skulle kalla inspirerande, och även om den är lite överdriven (vi pratar ändå om en Stephen King-baserad film), så motiverar den verkligen till en tro att allting är möjligt hur mörkt det än kan se ut. Med facit i hand borde jag antagligen sett den regelbundet under kalenderns gång. 

Det är julafton och egentligen borde jag skriva någonting stort, men jag känner att alla mina känslor för Shawshank Redemption kan sammanfattas på det här viset: 

Om du någonsin känner dig nere
Om du någonsin vill ge upp
Om du någonsin känner att ingenting fungerar
Om du någonsin känner dig hopplös
Om du någonsin känner dig nedtryckt

se Shawshank Redemption. Bland filmer finns det nog ingen bättre medicin. Vilken fantastisk film ju mer jag tänker på den. Nu när jag såg den tänkte jag inte riktigt på allt detta - jag är lite trött på att se på film i syfte att skriva om den - men ju mer jag skriver, desto mer känner jag hur viktig den här filmen måste vara för många. Den är viktig för mig också, men jag har aldrig tänkt den som någonting annat än en bra film. Nu är jag glad över att kunna tänka tillbaka på att jag sett en så positiv film, och nöjd över att minnena av den kan göra en bra julafton ännu bättre. 

Och det här är ju charmen med att skriva (eller ja, en charm av många). Även om det är fruktansvärt jobbigt att skriva om film 24 dagar i rad, så får jag ett nytt perspektiv till och med från när jag såg filmen någon timme tidigare. Jag får möjlighet att se på mina egna tankar, och bygga nya banor därifrån. Jag kan börja skriva om t ex estetiken i Shining, arbeta mig fram utifrån den aspekten, och sedan lämna inlägget mer positivt inställd till filmen än vad jag var innan jag började skriva. Det är ganska fantastiskt egentligen, och uppenbarligen ett tecken på hur övertygande mina texter kan vara. Till och med jag ändrar åsikt när jag läser dem. 

Jösses alltså, Shawshank Redemption är en så god upplevelse att jag till och med ställer mig positiv till skrivkonsten. Det är verkligen bra jobbat, och ett tydligt tecken på att jag blivit något galen. Det är också tecken på att om du inte sett den (men ska vi vara ärliga har du nog gjort det), så borde du dumpa familjen nu och sätta igång den på närmsta skärm. Äsch, du är välkommen hem till mig så kan vi se den tillsammans. Det är ju jul! 

För övrigt gjorde Frank Darabont och Stephen Kings The Green Mile 1999, och även om den också är en bra, ganska sentimental fängelsefilm så bleknar den i jämförelse med denna. Jag rekommenderar den, men inte framför Shawshank. 
Det var inte medvetet, men jag insåg när filmen var slut att kalenderns sista film slutar med att huvudpersonen lämnar Maine, precis som jag nu till sist ska göra. Det är faktiskt en ganska fantastisk slump, framför allt med tanke på hur många gånger jag skämtsamt tagit upp delstaten i tidigare inlägg.

Jag älskar att skriva samtidigt som jag hatar det. Jag vet att jag är bra på det, även om det kanske inte alltid skiner igenom i mina kalendrar (jag vill ändå tro att årets varit en klass ovanför tidigare). Jag är glad att det finns en möjlighet för mig att göra det här varje år, och oerhört tacksam över att det på något vis alltid finns läsare. Årets har dessutom varit en större hit än någonsin - jag föredrar att inte prata siffror, men jag kan glatt säga att åtminstone inget inlägg haft under 30 läsare. Att ens nå 20 har varit en dröm tidigare år, så uppenbarligen gick någonting rätt. Konstigt är det visserligen, många lär ju vara återkommande från tidigare kalendrar och de är ju faktiskt till stor del uselt skrivna. Hade jag bara varit en läsare hade jag ju inte kommit tillbaka, om jag säger så. Så tack till dig. Jag har tackat alla läsare, men jag vill tacka dig också. Även om du bara läst ett inlägg tackar jag dig. 

Det blev nästan lite känslosamt det där. Ajaj. Jag kanske blir det av att spendera så mycket tid på någonting under en så relativt kort period. Jag har som inget skämt att balansera upp med. Vi går bara vidare. 

Jag vet inte vad jag gör nästa år, om någon undrar. Har jag lika lite tid som jag egentligen haft i år blir det definitivt ingen kalender på 24 dagar åtminstone (kanske 12? jag lär inte ställa in den hur lite tid jag än har), men hur många gånger jag än skriver ska jag försöka hitta ett tema som inte känns likadant varje dag (som den här många gånger gjort). Jag hatar inte Kingkalendern även om man lätt kan tro det, men den har saknat den riktiga variation jag kanske drömde om när jag började. Kan såklart ha att göra med min bristande kreativitet lika mycket som Stephen Kings ofta återkommande berättargrepp. Jag skyller nog på oss båda. Dock mest på Stephen King.

Jaja, nu har jag babblat på nog. Gå ut i den vackra vinter eller nåt, så hörs vi nästa år. Goooood jul! (och gott nytt år)

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg