Tjugotredje December - The Shining (1980)

Vi är så nära nu!!!

Jag vill inte säga att jag känner press för första gången; jag tar ändå varje inlägg på stort allvar. Till skillnad från ungefär allting annat jag skrivit om i december är The Shining däremot inte någon film man lätt bara kan snacka bort. Jag har självklart sett bra Kingfilmer tidigare, men här är ju liksom en som många skulle kunna kalla den bästa filmen någonsin utan att ens blinka. Gjord av Stanley Kubrick, med Jack Nicholson i huvudrollen. Personligen älskar inte jag Kubrick, men det finns ju många som skulle se honom som den bästa filmskaparen någonsin, och Nicholson är en av de allra bästa skådespelarna. 

Vad många inte vet däremot, det är att Shining är baserad på en bok av Stephen King från 1977 (med den svenska titeln Varsel). Eller alltså, alla vet nog det. Men hur många tänker egentligen på det? Det är knappt så man tänker på det ens om man faktiskt läst boken, för utöver den ytliga storyn med en familj (med samma namn) på ett hotell, spöken och en galen pappa har de praktiskt taget inga likeheter. De har till och med helt olika slut. 

Det här kan jag visserligen säga om de allra flesta Kingfilmerna jag sett (eller...? Ganska många åtminstone), redan i första inlägget skrev jag väl ungefär exakt samma sak som IT (helt olik utöver övergripande story osv). Ändå var den svår att förknippa med någon annan än Stephen King. så hur har han då helt skalats bort från just Shining-medvetandet? 

Självklart främst på grund av Stanley Kubrick och hans vägran att låta någon annan styra hans vision för en film. Visserligen var flera av hans verk baserade på böcker (som 2001, Shining och Clockwork Orange), men allting han gjorde kändes 100% Kubrick. Otroligt detaljrika filmer som kanske inte har de bästa av karaktärer eller speciellt ofta en historia värd att följa, men de är nästan alltid otroliga att titta på. Medan Kings berättarteknik var ett frågetecken var Kubricks dessutom snarare ett frågetecken, och även om jag vill påstå att han berättarmässigt var ganska lat, så är många av hans filmer intressanta att fundera på i efterhand. Shining är verkligen inte ett undantag. 

Man kan anklaga Kubrick för, om man ska vara krass, filmteknisk onani, och jag kan tycka att hans filmer känns lite för perfekta och robotlika, men man måste ändå imponeras av hans slit för konsten. Med sina filmer hittade han också ett eget språk, och så länge man känner till det går det inte att se Shining som någonting annat än hans egen. Eftersom Kubrick i många av sina filmer skalade bort så mycket handling som han bara möjligt kunde för att istället fokusera på det visuella berättandet (i hans filmer är verkligen platserna de riktiga karaktärerna), så försvinner också Stephen Kings miljontals ord som byggt upp boken. Medan Kings version är djup och förklarande, är Kubricks en väldigt ren spökhistoria som inte berättar mer än den behöver. Rena motsatserna alltså. 

Är det då konstigt att Stephen King hatar The Shining? Självklart inte boken då, utan Stanley Kubricks filmatisering. Man kan lätt tänka sig att det skulle vara av lite småaktiga skäl, för pratar någon om Shining 2017 kommer gemene man direkt tänka på filmen. Frågan är hur många som idag ens ser den med någon som helst tanke på att den är baserad på en Kingbok. 

Felet med den här teorin är att han ju alltid hatat den, och när Shining var ny stod han definitivt inte ensam med den åsikten. Det här var den enda av Kubricks sista nio filmer som inte nominerades till en enda Oscar, en stor skara kritiker avskydde den, och det tog ganska många år innan den verkligen hittade sin publik. 

Kan det vara för att den är så väldigt olik boken då? För det är den sannerligen, och hade jag varit Stephen King hade nog jag också varit lite irriterad över hur lite respekt Kubrick visade storyn han skulle filmatiseria. Tyvärr faller det här potentiella svaret också, för Stephen King har gång på gång sagt att han inte bryr sig jättemycket om filmerna baserade på hans verk. Blir de bra är det bra, men vare sig då håller sig till vad han skrivit eller inte verkar inte superviktigt (utöver i Lawnmower Mans fall då, där bara titeln kunde kopplas till honom).

Den enkla sanningen, hur orimlig den än må verka idag, är att Stephen tycker att det är en dålig film. Han tycker inte om dess händelseutveckling, karaktärerna, eller castingen av Jack Nicholson ("han kändes galen redan från första scenen"). Han anser den också att vara misogyn eftersom att den kvinnliga huvudrollen, Wendy, bara skriker genom hela filmen. 

Jag har faktiskt läst Shining (det var t o m den första Kingboken jag läste), så jag tänkte att vi skulle kunna gå igenom dessa punkter bit för bit: 

1. Är Shining en dålig film? 

Självklart inte. Nästa.

2. Har den dålig händelseutveckling? 

Det här är en svårare fråga, och beror mycket på vilken version av filmen man ser. Tittar du på den amerikanska versionen (2 timmar 22 minuter), så skulle jag åtminstone säga att den har stundtals ganska dålig pacing, och slutet både kommer och känns lite väl hastigt.

Ser du den kortare, internationella versionen (endast två timmar) kommer slutet visserligen lika fort, men pacing är bättre. Däremot har båda problemet att Jacks galenskap inte kommer så naturligt, utan att det blir lite för mycket på en gång. Samtidigt känns filmen i övrigt, med sin drömlika atmosfär, inte alls orimlig. Boken har mer logisk händelseutveckling, men den är också mer ointressant, och följer några trådar som filmen smart nog klippte bort. Till exempel spelar indiankyrkogården under hotellet mycket större roll i Kings version. 

3. Är karaktärerna dåliga? 

Alltså, typ? Stephen Kings varianter av storyns huvudpersoner är väl ärligt talat bättre, och Kubricks problem var väl främst att han skrev ganska tvådimensionella karaktärer som fanns där för att föra bildhandlingen framåt. Framför allt Scatman Crothers karaktär har verkligen försämrats i filmen, och existerar verkligen bara för att dö (trots att det är ganska många scener där han försöker ta sig till hotellet). Samtidigt håller de måttet och finns egentligen bara där för att berätta hotellets historia, så jag skulle inte säga att de är ett problem i just den här filmen. Skådespelarna är också såpass bra att man inte riktigt tänker på hur tunna deras karaktärer är. 

4. Var Jack Nicholson fel man för sin roll?

Åsikter är ju åsikter, men att såga Jack Nicholson är självklart den riktiga galenskapen här. Till Kings försvar ser han ju dock väldigt naturligt ond ut, så även om Nicholsons skådespel är väldigt bra är det inte svårt att också se honom som något instabil. Jag hade åtminstone inte kunnat tänka mig någon annan i rollen, och hur många kalendrar jag än gör lär jag väl aldrig få skriva om en bättre skådespelare än Jack Nicholson. Han är kanske den enda som kan spela nästan samma roll i jättemånga filmer och man ändå fortsätter att se honom som filmens karaktär istället för skådespelande Jack Nicholson.  

5. Är Shining misogyn?

Wendy är ingen superkaraktär, det är hon inte. Samtidigt känner jag väl inte att en dåligt skriven, kvinnlig karaktär direkt ska räknas som misogyni, så jag vet inte riktigt var jag står här. Man kan säga att det är en film där alla karaktärer oavsett kön är rätt dåliga, men jag kan på samma gång inte säga emot Stephen King här (även om han verkligen kastar sten i glashus). Här får var person dra sin egen slutsats. 

När folk pratar om att Stephen King ogillar Shining brukar det ofta vara på skämtsamt vis och han upplevs lätt som en sur gamma gubbe, men han har ju en poäng i det han säger. Oavsett vad han tidigare sagt är det också ganska tydligt att han visst bryr sig om skillnaderna mellan bok och film, och eftersom att han också är författare är det inte konstigt att filmens berättarmässiga brister stör honom något enormt. Även om jag inte håller med honom att Shining är en fruktansvärd film (den är till stor del väldigt mycket bättre än boken), så kan jag ändå respektera hans åsikt nu när den förtydligats något. 

Shining är inte en film som ger sin tittare mycket. Snarare är det tittaren som kommer ge den frågor, frågor som den inte tänker besvara. På sätt och vis kan det upplevas lite irriterande att den inte förklarar någonting alls, och att saker liksom bara händer, men det fungerar. Det fungerar eftersom att det bidrar till den olustiga stämningen och skräcken Shining slår till med gång på gång. Det fungerar eftersom att den lämnar precis så många ledtrådar att man för evigt kan fundera på vad det rätta svaret är, även om det kanske inte finns något egentligen. Främst fungerar det däremot eftersom att det här är en film man inte ser. Det är en film man upplever. 

Shining är inte den läskigaste filmen jag någonsin sett, men det är få som gör mig så obekväm genom hela speltiden. Den ger mig känslan av att vara fast i någon annans mardröm, och mitt morbida intresse får mig att fortsätta titta. Det finns en del fruktansvärt effektiva, rakt på skräckscener som antagligen ingen går igenom helt oskakade första gången, men främst trycker Shining på med det kusliga genom mer tekniska sätt. Sättet den är filmad på, hur tittaren inte får se mer än vad som är nödvändigt just i stunden, och den extremt stämningsfulla musiken gör båda väldigt mycket. Den ofta lite obegripliga handlingen (man vet alltid vad som händer i filmen, men sällan riktigt hur eller varför) bidrar också till den drömska och konsekvent obekväma känslan, och även om filmen väldigt tydligt signalerar vad som ska hända ganska tidigt in känns den aldrig förutsägbar. 

Tyvärr rycks jag ur den här otroliga upplevelsen då och då, eftersom karaktärerna är där, och det här ändå är en film. Framför allt Jack Nicholson karaktär (som intressant nog också heter Jack) går på tok för fort från 0-100, och det stör mig väldigt mycket att Scatman Crothers (hans karaktär har ett namn, men hans verkliga är lite för bra för att jag inte ska använda det) bara finns där för att dö, och alla hans scener var med helt i onödan. Åtminstone framför tittarens ögon, det är väl lite oklart hur lång tid som faktiskt gått. Den förlängda, amerikanska versionen som jag såg idag har också på tok för mycket exposition i början som tar mig ur filmens naturliga flow. 

Slutet är också lite väl hastigt, och jag funderar lite på varför Wendy kan se så mycket i hotellet helt plötsligt. Filmen etablerar att allting underligt där bara kan ses av de med shine (någon sorts telepatisk förmåga), och sonen Danny har det definitivt medan Jack antyds ha det. Det finns inga tecken innan slutscenerna att Wendy alls skulle ha den här förmågan, så det känns nästan lite billigt att hon plötsligt kan det och sakerna hon ser gör verkligen filmen ännu mer abstrakt (och på sätt och vis mer skrämmande, men lite mer billigt skrämmande än tidigare). Just det är inte dåligt, men jag önskar att det på något vis etablerats tidigare, om än på ett väldigt subtilt plan. Precis sista scenen är dock väldigt intressant om man gillar att analysera filmerna man ser. Ojojojoj.

Jag undrar väl på sätt och vis också lite vad poängen med redrum är. Jag förstår ju att det är murder baklänges och att det väl finns något skäl till varför det är spegelvänt, men det känns verkligen mest som en visuellt häftig grej och duglig twist. I filmens kontext känns det däremot lite ologiskt, men det är väl ännu ett av Shinings mysterier jag bara inte förstår.  

Varje gång Shining visar upp några av sina problem ser den dock helt fantastisk ut. Utöver några riktigt fula inzoomningar (som känns extremt 70-tal?), så är den här filmen verkligen en rörlig tavla. Självklart är det också så, Stanley Kubrick analyserade väl antagligen varenda liten centimeter hans kamera skulle filma och såg till att allting var perfekt genom linsen. Sen spelade han in varje scen väldigt många gånger tills både skådespelarna och det visuella såg perfekt ut (även om han nog inte jobbade på Kurosawa-sättet att han väntade en hel dag på den perfekta skuggan). Han var också känd för att spendera extremt mycket pengar på sina kulisser, så det är inte bara hans naturliga öga för vad som fungerar bra på film som gjorde det, även om det var det som kunde avgöra hur mycket pengar han behövde. Bara stillbilden på Danny här ovanför är ju ett konstverk, och den ser ännu bättre ut i rörlig form.

Någonting som bör vara ganska uppenbart vid det här laget är att Shining inte är en film man ser för det fantastiska narrativet. Man ser den för att den ser bra ut, och man ser den för att bli skrämd. På båda dessa punkter fungerar Shining väldigt bra, men efter att ha läst boken önskar jag lite att karaktärerna kanske fått mer djup, och inte bara att en hade krafter, en var galen, och den tredje var mamma. Jag förstör självklart att Kubrick gärna offrar traditionellt berättande framför storytelling med hjälp av miljöer, och att karaktärerna i det här fallet finns mest för att utsättas för miljöns ondska, men med en två timmar lång film känner jag att det fanns plats för att utveckla dem lite bättre än vad som gjordes.

Man kan samtidigt argumentera att de inte spelar någon roll. Det här är en konst-skräckfilm, och filmen ska visas, inte berättas. Jag tycker bara att det borde gå att finna en kompromiss mellan båda som inte skadar Kubricks vision, för eftersom Shining är en fantastisk film och en av de allra mest obekväma skräckfilmerna så dömer jag den hårdare än vad jag gjort med en sämre film. Den är så bra att jag vill den ännu bättre. För den är ju ett konstverk, och vad man än tycker om dess låga tempo och svaga berättande så går inte det att neka. Har du inte sett Shining är det någonting fel på dig, och det är dags att åtgärda det. Se den, och fundera på alla frågetecken den ger dig. Eller så är du oerhört smart och allting känns uppenbart. Spelar inte så stor roll egentligen, det är en strålande film ändå. 

Ska jag nämna skådespelarna förresten? Nä, jag sa väl under frågestunden att de alla är väldigt bra. Jag borde kanske säga att Shelley Duvall har sågats ganska hårt för sin prestation och att hon faktiskt är lite onaturlig i sitt skådespel, men att det bidrar bara till filmens lite drömlika tillstånd. Jag kan verkligen inte ställa mig bakom kritiken hon fått. 

*

Imorgon är det julafton! Äntligen! Då ska vi prata om den enda rimliga filmen, så vi hörs då!