Tredje December - Maximum Breakfast Club (1985/6)

Glad första advent!. Jag brukar oftast vilja ha rätt bra filmer att skriva om dessa dagar, men uppenbarligen inte idag. Ibland blir det tyvärr så när man ser en film för första gången. Nästa helg lovar jag att bättra mig. 

1973 skrev Stephen King novellen Trucks (kanske inte världens bästa titel, men han var ju ung). Det här var innan hans knarkresa hade påbörjats, och på sätt och vis märks det. Vid första anblick kan Trucks visserligen kännas som en större, dummare Christine, men den är mest bara ett klassiskt exempel på "teknologin slår tillbaka!". Inte jättebra på egentligen något sätt alls, men ganska tidstypiskt halvdystopisk med ett oväntat bra slut för att komma från Stephen King. Med dinern (och tillhörande bensinmack) som enda miljö, plus endast några få karaktärer och lastbilar (och en, ärligt talat, väldigt tunn handling), känns Trucks verkligen som att den skulle kunna bli en ganska perfekt, halvdålig B-film.

Det vill säga, den hade kunnat bli en perfekt, halvdålig B-film om inte en Stephen King, vid det här laget mer kokain än människa, bestämt sig för att han själv skulle skriva manus till och regissera den. 13 år efter att han skrivit novellen, minst 8 år efter att alla glömt bort Trucks existens. Resultatet blev Maximum Overdrive, en ganska cool men i slutändan oerhört korkad titel för en ännu dummare film. Jag drar förresten ganska billiga skämt på Stephen Kings drogbekostnad, men han har faktiskt själv sagt att han tog så mycket kokain under inspelningen att han aldrig hade någon aning om vad han höll på med. Jag vill inte säga att det märks, men det gör det verkligen. Sorgligt nog är det ändå inte den sämsta filmen vi kommer ha att göra med under den här kalenderns gång. 

Jag antar att vi tar det korta intrycket redan nu. 

Eller nä förresten. Vet du vad, vi tar bara ett, halvlångt intryck idag. Den här filmen gör mig lite för  deprimerad för att lägga speciellt mycket arbete på den.

Som sagt: inte sämst av alla King-filmer, och Maximum Overdrive börjar väl helt okej med en mängd ganska imponerande bilolyckor på en bro. Sen börjar tyvärr faktiska filmen och då faller allting sönder. Första tredjedelen känns mest som en samling sketcher på temat "maskinerna gör revolt!", och det är lite för lustigt för min smak. Visserligen är det här någon form av actionkomedi, så jag borde väl inte klaga på att den innehåller humor.

Jag kan däremot klaga på att humorn inte är det minsta rolig, och inte heller välplacerad i den här filmen som också är typ science fiction och skräck (lyckas dåligt med båda) på samma gång. Är det någonting som är jobbigt att titta på så är det trots allt skämt efter skämt som bara faller platt, yttrade av karaktärer som antingen är lika högljudda som de är irriterande, eller har samma djup som lastbilarna. Under ungefär hela filmen kände jag att det här är vad Christine hade blivit om John Carpenter inte varit en väldigt kompetent filmskapare. Den blir verkligen mycket bättre i skenet av Maximum Overdrive. Jag rekommenderar helhjärtat den idag. 

Vad mer är dåligt då? Dialogen är usel, lite som att karaktärerna existerar i olika tider och egentligen inte kan se varandra, men blivit galna i sin ensamhet och pratar för sig själva (och det på något sätt TYP fungerar som svar på vad den andre säger). Det finns också en extremt plötslig och malplacerad romans (och kanske den mest plötsliga sexscenen genom alla tider), och hela slutet verkar det som att huvudpersonen har en plan för att stoppa bilarna, men det slutar bara i att han tankar dem för att inte dö (eftersom han vet att bilarna aldrig kommer döda deras bensindealer. Det är dumt, okej?). Sen kastar han plötsligt en handgranat på någon underlig bil med tillhörande maskingevär, flyr genom kloakerna med de överlevande och seglar ut till havs där det inte finns bilar. Sen kommer världens slöaste text som ska förklara vad som hände efter filmen, men bara gör mig mer förvirrad över vad som riktigt händer. Jag avslöjade hela slutet till Maximum Overdrive här, men det är inte som att någon ser den för handlingen ändå. 

Något bra? Tja, nja, egentligen inte. Eller, nu är jag orättvis. Maximum Overdrive har definitivt sina stunder av lycka. Det finns definitivt en charm i den rena galenskap som sker i början, som när ett barn, extremt omotiverat, slår en volt med sin cykel när han flyr från en vild läskautomat, faller omkull och sen körs över av en ångvält. Eller när en dryg bibelsäljare väldigt lätt knuffas av en lastbil, flyger flera meter bakåt och dör direkt. På sätt och vis är väl det här tack vare Stephens knarkerier i regissörsstolen, så även om vi antagligen fått en bättre film om han varit mer medveten om var han befann sig, så hade den nog också riskerat bli väldigt mycket tråkigare. Tyvärr är den ofta ganska tråkig ändå (hur vet jag inte), men det finns alltså ljuspunkter. Det gäller att se det positiva i svåra missbruk.  

Gillar man AC/DC finns det väl en poäng med att se filmen, för det gör också Stephen King. Faktum är att han gillade dem så mycket att ha, får vi förmoda aningen nerknarkad, bestämde sig för att de skulle få göra filmens soundtrack. Jag ska inte säga att musiken inte passar, men den används också typ bara under tråkiga lastbilsmontage, som om jag tittade på en film med världens sämsta musikvideos intryckta då och då. Jag funderade lite under filmen hur dyrt det här soundtracket kan ha varit, och om det var antingen det eller Green Goblin-licensen (som är ett ansikte på en av lastbilarna. Superdumt) som kostade mest. 

Förlåt, men jag kan inte prata mer om Maximum Overdrive (summan av allt jag hade är ändå: den är nog inte värd att se). Den gör mig för deprimerad. Jag kan nämligen inte hjälpa tänka på att huvudpersonen spelas av Emilio Estevez, som bara ett år innan var med i Breakfast Club. Hur kunde han gå från en så oerhört mycket bättre film till denna? Stephen King-filmer var inte ens garanti för succé. Jag förstår ju att man inte bara vill vara med i high school-filmer vid 24 års ålder, men det här var inte rätt väg att gå, Emilio! 

Vi kan inte sluta på det här viset. Det här är inte en depressionens kalender. Däremot tror jag tyvärr inte att det existerar någonting mer att säga om Maximum Overdrive som kan vända denna skuta mot positivare vågor. Jag kommer bara börja tänka på Emilios förflutna och dystra framtid igen. Han är inte ens min Breakfast Club-favorit på något vis, det är bara sorgligt att han bytte ner sig så. 80-talets high school-filmer står mig så nära hjärtat att jag nästan tar det lite personligt. 

Vet ni, vi börjar om. För en sekund låtsas vi att världen är en bättre plats och att jag aldrig gav mig in i Stephen Kings galna värld. Det är enda sättet att komma helskinnad ur dagen. Det är fegt, men jag tänker inte acceptera det här. Så jag flyr någon annanstans. Efter sju år har jag den rätten. Jag börjar räkna ner nu, var beredd.   

3

2

1  

Glad första advent! Jag brukar ofta försöka hitta någon bra film att skriva om för att göra dagen liiite mer speciell, och idag har jag sannerligen slagit på stort. Med ett så bra kalendertema som detta blir visserligen varje dag ganska fantastisk. 

Det är otroligt egentligen, hur någonting så svårt kan verka så lätt ibland. Jag tänker inte på eskapism nu, utan Breakfast Club, denna film som inte borde vara så bra som den är. Emilio Estevez (vars framtida karriär vi gör bäst i att inte prata om) är egentligen på tok för gammal för sin roll, och detsamma gäller Judd Nelson. Kvarsittningen som läraren bara går iväg från (och typ aldrig kommer tillbaka?) känns halvt bisarr, och någonstans mitt i filmen börjar alla spontandansa, och sen kommer massor av plötslig, något orimlig romans på slutet. Det borde verkligen inte gå, men John Hughes lyckas, och han får det att se så enkelt ut. 

Breakfast Club andas nämligen casual. De bara samlade ihop några skådespelare och hoppades på det bästa. Filmade några scener, klippte ihop dem till en film. Släppte den. Åtminstone är det så det känns, sanningen är självklart en annan. Bakom varje bra film krävs hårt arbete, och att få dialogen att kännas någorlunda naturlig är aldrig ett lätt jobb. Att göra sina karaktärer till vandrande stereotyper, bara för att under filmens gång både bryta ner dem och visa tredimensionella människor som inte bara kan placeras i enkla fack. Svårt. Det görs inte alls subtilt, men jag tror inte att det behöver vara det i det här fallet heller. Det viktiga är att det görs tydligt för alla (tonåringar, helst) som ser den. Alla har vi någon roll att spela, så är det ju, men vi är också mer än så. Ett väldigt fint budskap för målgruppen filmen är riktad mot, och även om det som sagt är ganska tydligt känns det inte som om en vuxen man (som det ju faktiskt är) har fördummat det så att "ungdomen ska förstå". Det finns en respekt för tittaren. Komplex är den visserligen inte, men det behöver den inte heller vara. 

Det finns självklart problem, jag har till och med nämnt några. Jag älskar att en hel film kan utspela sig under en kvarsittning, och att relationer människor emellan kan uppstå från oväntade håll, men det är mycket konstigt och väldigt 80-tal som hinner ske. Konstiga scener när de flyr runt på skolan, eller dansscenen sticker ut mycket, men mest reagerar jag nog varje gång på att det nästan från ingenstans slutar i att fyra av dem blir förälskade (två och två. Det här är inte en polygamist-film). Det finns få filmer jag sett som går så kvickt från 0-100, för jag är då ganska säker på att det inte finns några par innan kvarsittningen faktiskt var slut, och även om hintar fanns så kändes de ganska omotiverade. Det är väl fint på sitt sätt att dessa så olika människor kan finna kärlek hos varandra, men det hade gärna fått byggas upp lite bättre under filmens gång. Samtidigt är det ju så att jag är rätt enkel, så jag kan ändå uppskatta det.  

Jag vet inte ens om jag behöver säga någonting idag, egentligen. Alla har sett Breakfast Club, och jag känner nog inte till någon som faktiskt ogillar den. Man kan definitivt säga att den är något omodern och verkligen en produkt av sin tid på många sätt, men det går nästan inte att kalla den dålig. Den är inte John Hughes bästa (för det är Pretty in Pink), men den är en klassiker av en anledning. Musiken är jättebra, skådespelarna, kanske främst Molly Ringwald, är klart bättre än genren (som för övrigt är väldigt underskattad) brukar tillåta, handlingen enkel men ändå kul att följa, och mot slutet har alla varit med om en behaglig, rolig, ibland sorglig resa - både karaktärerna och tittaren. Jag vet inte riktigt vad man mer kan kräva från en coming of age-film från 80-talet. Eller från någon film alls, oavsett genre. Har du inte sett Breakfast Club, vilket du ju såklart har, så bör du verkligen göra det. Gärna mer än en gång. 

Freeze-frame.