Tolfte December - Carrie (2002)

Du känner förhoppningsvis redan till Carrie, jag skrev åtminstone om både henne och filmen igår. Första boken utgiven av Stephen King, första filmen baserad på något av hans verk, han gillar den bättre än boken bla bla bla. Det är en känd (och ganska lång) historia vid det här laget. 

Jag älskar inte Brian De Palmas tolkning (för en gångs skull föredrar jag boken), men jag kan inte heller neka att den är så ikonisk att det är den folk kommer tänka på när Carrie nämns. Så känd att det nog är många som inte ens vet att den är baserad på en bok, och med lika kända scener som folk kan referera till utan att ens ha sett filmen. Det är beröm värt, framförallt med tanke på hur extremt känd boken faktiskt också är. 

Någonting som däremot inte är lika känt - jag kan inte ens hitta något Stephen King-citat om den - är Tv-filmen Carrie från 2002. Min erfarenhet av Stephen Kings tv-filmer är inte de mest positiva, så jag kan inte säga att jag var jättesugen på att se den. Samtidigt skulle den vara mer trogen boken, vilket ändå gjorde den lite intressant för mig. Det kan vara kul att få två olika filmskapares visioner av samma historia också. 

Det som kändes mest intressant var dock att Bryan Fuller skrivit manus. För de flesta kommer inte hans namn spela någon större roll, men fem år efter Carrie skulle han komma att skapa den ganska fantastiska och väldigt säregna Tv-serien Pushing Daisies (som tyvärr ingen såg), så det var kul att få se vad han kunde göra med det här klassiska materialet. 

Regissören hjälpte visserligen inte, men svaret var tyvärr "ingenting". Han kunde inte göra någonting av det alls. 

Man kan säga att jag borde sett varningstecknen från början. Först och främst var det en Tv-film, och dessutom tänkt som pilotavsnittet för en Carrie-serie (men gjord så att den ändå kunde visas som enskild film). Självklart hade jag detta i åtanke, men man blir aldrig överraskad utan att ta några risker här i livet. Överraskad blev jag på sätt och vis också, men kanske mest över hur hemska människor kan vara. Inte hur hemska eleverna är mot Carrie då, det var ganska standard Carrie, utan hur hemska filmskaparna var som gjorde den här filmen.

Det där får vara dagens korta intryck förresten. Imorgon blir det förhoppningsvis inte en till Carrie etc., etc.. Vi fortsätter. 

Handlingen känner alla till, men jag kan dra den igen för säkerhets skull. Carrie White är mobbad, kan lyfta saker med tankens kraft, och dödar folk på en bal. Så. 

Vi börjar med detta: finns det någonting som gör Carrie bra? Allt är självklart relativt, men ja. Musiken är inte lika distraherande som i 1976-versionen, och för att vara tv-film är faktiskt skådespelarna oväntat bra (jag reagerade åtminstone inte på att någon stack ut som speciellt dålig, även om John Travolta-substitutet definitivt inte är John Travolta). Inte lika bra som i filmen då, men det kan man nog inte förvänta sig från mediet heller. Jag gillar också att inte alla lärare längre är fruktansvärda mot Carrie (jag nämnde det inte igår eftersom att de var med nog lite för att det skulle störa), utan känns som åtminstone lite rimliga karaktärer. En del bitar ur boken är dessutom trevliga att se på film, men det måste jag tyvärr säga med en asterisk, vilket tar oss till filmens kanske mest negativa punkt.

Det här är den fulaste filmen jag har sett i hela mitt liv. Det är kasta ur sig ett sådant påstående för att låta lite dramatisk, men jag överdriver verkligen inte. Carrie från 2002 är utan någon som helst tvekan visuellt fulare än någonting annat jag någonsin sett. Vinklarna är konstiga, bilden är ständigt överexponerad, bilden skakar lite hela tiden (för att det ska kännas "naturligt" såklart, men det är bara irriterande) och när karaktärer pratar med varandra zoomar filmen in på tok för nära på deras ansikten. Det är något sjukt med färgerna också, som om någon lagt på ett beiget filter över hela filmen. Till en början var det svårt för mig att ens titta på det här, men efter ungefär 40 minuter var jag relativt van, även om jag gång på gång tänkte "wow, det här ser verkligen inte bra ut." 

Det oerhört fula hjälps inte heller av att Carrie har CGI-budget som en Tv-serie från tidigt 2000-tal. En ganska billig tv-serie. Du har inte sett en riktigt falsk bil, eller ett svagt animerat meteorregn förrän du sett denna Carrie. Du har inte heller LEVT förrän du sett den helt bisarra scenen där Carrie puttar ut sin mamma ur sitt rum med hjälp av sina krafter, och mamman av någon anledning är väldigt tydligt inklippt i rummet, eller står framför en green screen-projicerad version av det. Vilket som skulle jag väldigt gärna vilja ha skälet till varför de inte bara kunde göra det här på plats. 

Jag tar förresten tillbaka vad jag sa tidigare; det visuella är inte alls Carries största problem. Filmen har ju ett utseende som bara kan uppskattas av blinda, men jag kan ändå leva med det. Vad jag däremot har svårt för är hur F R U K T A N S V Ä R T tråkig Carrie är. Det här är den näst längsta filmen i kalendern hittills med sina 132 minuter (It är 135), men trots de dryga två timmarna känns den längre än alla Kingfilmer tillsammans. Den är ju bara en dryg halvtimme längre än 1976-versionen och har praktiskt taget samma händelseförlopp, men absolut alla scener är så utdragna att jag bara vill avlida innan de hinner ta slut, och vissa delar som lagts till förstår verkligen filmens pacing. Inte ens balscenen är bra. Den bara fortsätter och fortsätter och fortsätter, och ibland flyger ett fult CGI-bord förbi. Hinken som används för att hälla grisblod på henne måste också kunna hålla typ 10 liter blod, för det slutar verkligen aldrig rinna ner på henne. 

Carrie är inte bara tråkig heller, den är irriterande. Det finns knappt en enda scen där det inte finns någonting att störa sig på, vare sig problemet ligger i kameraarbetet, tempot, dialogen eller alla tre. Mest irriterande av allt är dock slutet, som inte innehåller ett utan TVÅ riktigt dåliga jump scares, och eftersom det här skulle bli början på mer dör inte heller Carrie, utan räddas av Sue Snell (som jag bara nämnt i förbifarten båda inläggen. Hon är typ den enda som är snäll mot Carrie, men har inte så mycket mer karaktär än så) vilket för mig känns lite konstigt. Om någon hade mördat hela min klass och förstört stora delar av min hemstad hade jag inte gått hem till henne, sett att hennes mamma försökt dränka henne och sedan återupplivat henne. Kalla mig en dålig (dock inte lika dålig som den här filmen) människa, men det hade jag nog inte gjort. Jag hade inte heller låtit henne följa med när jag körde iväg till en ny stad. 

Alla statister med minst en replik är också jätteirriterande utfyllnad i en jätteirriterande utfyllnad till film. 

Jag har vissa problem med Carries nya skådspelare, Angela Betts, också. Hon är inte alls dålig, men det fungerar inte riktigt att casta en 28-åring för att spela en 11 år yngre karaktär. Sissy Spacek var även hon för gammal, men det var inte tydligt på samma sätt, och maskerades lite av att hon var så bra i rollen. Karaktären i sig väl lik tidigare filmen, men hon känns väldigt mycker mer livstrött här. Ganska rimligt det, antar jag. Kanske det enda rimliga den här filmen överhuvudtaget har att komma med. Jämfört med Carrie 1976 antar jag väl att musiken visserligen var rimlig, och jag säger "antar" eftersom att jag ärligt talat inte minns den alls. Generisk var den uppenbarligen åtminstone. 

Summan av allt detta blir uppenbarligen en ganska usel film, men jag kan inte hjälpa att tänka på hur tv-serien varit om den någonsin blivit av. Det kanske är ett begynnande självskadebeteende som ger mig den tanken, men det hade varit intressant att se vad som blivit av den med tanke på att dess budget per avsnitt antagligen skulle vara lägre än filmen. Och med filmens pengar fick vi det här. Kreativitet är självklart värt mer än pengar, men vad hade någon kunnat göra av det här? Hela Carries historia är över, men av någon anledning lever hon. Antagligen hade serien gått någon sorts Dream Warriors-väg där Carrie typ ska hjälpa andra människor som dras med krafter lika hennes. Det låter verkligen inte speciellt bra, men det är den enda möjliga vägen jag kan tänka mig. 

Carrie är inte heller det minsta läskig förresten, men det var inte den förra heller så det bör inte komma som någon större överraskning. 

Titeln är också skriven i typsnittet Papyrus, som verkligen bara är bra om man vill ge sin film en riktig billig och ful känsla. Passar visserligen resten, så det kanske var medvetet. Jag stör mig på det ändå.

*

Jag har en liten inre strid med mig själv om huruvida jag ska säga att det här är kalenderns sämsta film hittills, eller om det fortfarande är Trucks. På sätt och vis är de väl ungefär lika dåliga av ungefär samma anledningar (och är tok-1/5 båda två), men eftersom att Carrie gör någonting så uselt av en väldigt mycket bättre historia än Trucks, måste jag nog säga att jag ogillar den mer. Jag älskar inte ens den gamla Carrie heller, men den gjorde åtminstone berättelsen rättvisa och gjorde den dessutom till sin egen på ett mestadels positivt vis. Carrie 2002 blir sannerligen sin egen på slutet, men sättet den gör det på gör nog ingen glad. Håll dig borta från den här. Håll dig långt borta, och glöm att jag någonsin skrev om den. 

Imorgon hoppas jag att det inte blir Carrie igen, men hur det än blir hoppas jag att vi hörs även då!