Elfte December - Carrie (1976)

Igår pratade jag om hur rörd Stephen King blev av Stand By Me och hur han både sagt att det var den första bra filmatiseringen av hans verk och - första gången han såg den - den klart bästa (han tillade sedan "vilket inte säger mycket"). Fina ord och så, lite fyndiga också. Det finns bara ett enda problem med dem.

DE ÄR FÖRBANNADE LÖGNER. 

Ja, antingen det eller så har Stephen bara väldigt dåligt minne. Han har nämligen skrivit någonting vars film han envisas med att hylla varje gång han får chansen, och ännu fler gånger har sagt är bättre boken. Man kan visserligen tycka att han ska komma ihåg den första filmen baserad på hans böcker, som i sin tur är baserad på den första boken han någonsin gav ut, redan 1974. Filmen som gjorde hans namn till mer än bara en författares signatur. Tydligen inte.  

Sak samma vad han säger egentligen. Jag har inte glömt vad du sagt, Stephen, och till skillnad från dig har jag inte heller glömt dagens film - Carrie. Självklart borde vi dock prata om boken först, det är trots allt inte varje dag man får prata om Stephen Kings första. Det är nog inte många som vet att det ens fanns en första bakom alla tusentals böcker han skrivit sedan dess.

Dock måste en tydlig distinktion göras här. Carrie är den första romanen han gett ut, inte det första han någonsin skrivit. Han hade innan den skrivit och fått publicerade flera av sina noveller, och jag tänker ta mig friheten att förmoda att han åtminstone försökt skriva manus till en riktig roman också. 

En till känd King-historia är att Stephen kastade Carrie-manuset i papperskorgen. Det finns några olika förklaringar till varför, men den allmänna är att Stephen kastade  på grund av att han helt enkelt inte gillade vad han skrivit. På grund av idétorka och efter sin frus (Tabitha King) uppmuntran (ett återkommande inslag i hans författarliv) fortsatte han ändå på den. Tabitha ska också ha hjälpt honom ganska mycket med att göra bokens kvinnliga tonårskaraktärer trovärdiga.

Runt den här perioden levde Stephen främst på sin lön från sitt jobb som lärare i engelska, och de enstaka noveller han fick publicerade, men med fru och två barn i familjen levde han ändå väldigt fattigt. Så fattigt att han till sist gjorde sig av med telefonen hemma för att bli av med en kostnad, och fick därför inte veta att Carrie skulle publiceras förrän bokförlagets utgivare skickade honom ett telegram en tid senare. Den första utgåvan sålde bara 13 000 exemplar, men det skulle gå desto bättre när förlaget, ett år senare, sålde pocketlicensen för $400 000, av vilka Stephen fick hälften (av pengarna, inte pocketböckerna). Pocketupplagan sålde sedan runt en miljon exemplar under sitt första år, och Stephen kunde säga upp sig från sitt lärarjobb.

Uppenbarligen var succén ett faktum, men bara tre år senare skulle den komma att växa ännu större, och Stephen King skulle plötsligt bli ett namn lika synonymt med film som de böcker han skrivit. 

"Året var 1976" (fast egentligen var det något år innan) och regissören Brian De Palma (självklart mest känd för Cagefilmen Snake Eyes) rekommenderades av en författarvän att läsa en bok som skrivits av författarvännens författarvän Stephen King. För att göra en lång historia väldigt kort fastnade De Palma för den, ringde runt och rekommenderade den till olika filmbolag, och runt ett halvår senare köptes den upp av United Artists. Med tanke på att filmrättigheterna bara kostade dem $2500 tänker jag dra slutsatsen att de köptes upp redan 1974/tidigt 1975 när boken inte slagit igenom än. Jag drar också den slutsatsen baserat på att filmen bara hade en budget på $1 800 000. De Palma fick som tur var också regissera den, så han ringde inte runt och väntade sex månader i onödan. 

Efter en lång castingperiod valdes slutligen Sissy Spacek, 25, till att spela Carrie, 17, och var innan dess mest känd för att ha spelat en av huvudrollerna i Terence Malicks Badlands (Det Grymma Landet, 1973). Hon bjöds egentligen in till audition för rollerna som Sue Snell eller Chris Hargensen, men De Palma själv tyckte att hon passade bättre för huvudrollen, trots att det redan fanns en skådespelare i åtanke där. Spacek övertygade dock så starkt i sin senare provspelning att hon fick den ändå. Ser man filmen förstår man också varför.

Lite underlig grej i arbetsprocessen förresten: Brian De Palma och George Lucas är goda vänner, så när de skulle hålla auditions för sina filmer (Carrie för De Palma och Star Wars för Lucas) gjorde de det tillsammans. Åtminstone några av skådespelarna (William Katt och Amy Irving, specifikt) som sedan sågs i Carrie var egentligen där för att provspela för rollerna som Luke och Leia. 

Själva inspelningen finns det inte mycket att säga om, så vi spolar framåt. Nu var året faktiskt 1976 på riktigt, och Carrie hade biopremiär en kall novemberkväll. Den fick enorma hyllningar från kritiker världen över, blev någonting så ovanligt som en skräckfilm med flera oscarnomineringar (en för bästa kvinnliga huvudroll, och den andra för kvinnliga biroll, under ett lite konstig år där Rocky vann för bästa film), och när allting var sagt och gjort hade den dragit in över $30 000 000. 

Det här var för övrigt John Travoltas första, relativt stora roll i en film. Jag kan väl inte påstå att han tillför supermycket, men det kändes värt att poängtera. Ska vi kanske börja prata om själva filmen nu?

Idag ser vi alltså Carrie, en historia människor är så bekanta med att filmaffischen avslöjar vad som händer på slutet. Är du det däremot inte, tja, då har du kommit till rätt stycke. Carrie White är en blyg, svårt mobbad high school-elev, som inte ens har en fristad hemma där hon plågas av sin religiösa fanatiker till mor. Efter att ha blivit svårt häcklad av praktiskt taget hela sin klass upptäcker Carrie att hon har telekinetiska förmågor, och när skolans "coola gäng" förödmjukar henne på skolbalen blir konsekvenserna enorma.

Carrie är nästan 100 minuter lång, men ärligt talat finns det inte så mycket mer att summera av handlingen utan att göra den till synopsis istället. Det är en enkel historia, som vanligt präglad av sorg, men som också är någon slags bisarr romantisk dramakomedi största delen av tiden. Tekniskt sett är ju det här en skräckfilm, men av alla genrer är det egentligen inte en jag skulle välja att beskriva filmen med. Visserligen är kanske jag problemet där, väldigt många skulle säga att Carrie är en OHYGGLIGT läskig skräckfilm. För mig är den mest något av en röra, men vi sparar det till dagens längre intryck

För att göra ett långt intryck kort och låta den trötta läsaren lämna detta mastodontinlägg lite tidigare: är Carrie en bra film? Den är väldig rolig att formmässigt analysera åtminstone, och gör man det blir den också bättre, men ska man se den som ren film och se den djupare än vad som finns i bild skulle inte jag säga att filmen är mer än helt okej. Den känns ofokuserad vissa gånger - både sett till genre och pacing - och soundtracket är det mest bisarra jag någonsin varit med om. Skådespelarna är dock väldigt bra, och det ikoniska slutet tillfredsställer än idag. Vill du se en Stephen King kan du hitta bättre, men definitivt också sämre.

Carrie är också en redig skräckklassiker, så vill du se lite bildad ut är det konstigt om du inte redan sett den.

Lämnar du nu, så hörs vi isåfall imorgon. Då kommer historien tyvärr upprepa sig.

*

Som vanligt har jag gömt mina djupaste tankar, även kända som de längre intrycken, under den här kusliga bilden. Har du inte redan tröttnat på mig kan du förhoppningsvis få ut någonting av dem också! 

Först och främst vill jag bara poängtera att det gör mig lite ledsen över hur mycket mer Stephen King verkar gillat filmen över boken. Nu har jag visserligen inte läst Carrie på drygt sex år, men jag vill minnas den som hans enda bok jag faktiskt föredrar framför filmatiseringen. De är premissmässigt väldigt lika varandra, men det finns en del saker filmen ändrade i själva handlingen till det sämre. 

Men om vi går vidare till filmen då. Främst är Carrie intressant i hur den flera gånger leker med tittarens förväntningar genom användning av tidens klyschor. Till och med den 70-talistiskt mjukporriga/tonårskomedi-aktiga introsekvensen, för att nämna ett exempel, där man lätt tänker "ojdå, Brian De Palma vill visst sexualisera tonåringar (som spelas av mycket äldre kvinnor, visserligen). Det känns ju inte helt passande.", vänds kvickt till någonting annat, och ger scenen en helt annan kontext. Till och med musiken får en vändning från den väldigt stereotypa, lättsamma melodin som spelades innan. Det är en så snygg dekonstruering av filmtekniska- och berättarmässiga mönster av en väldigt tidstypisk genre, och en kul lek med vad tittaren tror sig veta om filmen hen ser baserat på tidigare erfarenheter. Det här kan självklart vara omedvetet och De Palma ville egentligen bara sexualisera tonåringar, men det känns för tydligt för att ha gjorts utan en tanke. Han ville göra oss obekväma, och sätter därmed filmens stämning direkt. 

Tyvärr är inte riktigt Carrie alltid så finurlig, utan mest är den faktiskt ganska standard ungdomsfilm från 70-talet, med kanske det konstigaste soundtracket jag hart hört i hela mitt liv. Jag har sett den här filmen förr, men jag mindes verkligen inte dess otroligt tidstypiska och lätt opassande musik. Det finns en del bra låtar, men mest blev jag bara distraherad och kände att det här var en mycket gammal film. 

Distraherad, det blev jag också varje gång Carrie mellan varven blev någon slags komedi, och jag förstår ju att det är för att man inte ska vänta sig slutet, men samtidigt är ju Carrie marknadsförd på så vis, och nog känd för folk ska veta att de egentligen ser en skräckfilm, så jag funderar lite på vad poängen var. Den kan ju självklart inte vara skräck hela tiden, men humorn kändes väldigt malplacerad. Framför allt den svinkonstiga scenen där Carries date till balen är med två statistkompisar och pratar om kostymer för balen, och de plötsligt blir snabbspolade.

Utöver de konstiga komedidelarna är dock Carrie väldigt snyggt berättad. Scenen alla känner till kommer definitivt inte från tomma luften, utan är någonting som genom hela filmen byggs upp till, inte bara genom Carries erfarenheter med sina nyfunna krafter, utan också genom alla andra karaktärers aktioner. Faktum är att vi egentligen också förberetts redan i första scenen, som  egentligen är strukturerad på samma sätt som resterande filmen sedan kommer vara. Allting verkar vara lättsamt, ganska klyschig och generisk tonårsfilm/sexkomedi, men det finns ett mörker där i bakgrunden hela tiden. Till sist måste det komma fram. 

Scenen i sig är för övrigt väldigt bra, men samtidigt skiner den också ljus på ett av Carries största problem: den är inte läskig. Det finns några enstaka scener som har antydan till lite obehaglig atmosfär här och där, men på det stora hela är den väldigt tam. 

Det kan dock finnas ett skäl till varför jag inte skräms av den här scenen. likt så många andra blivit. Först och främst är skräck väldigt subjektivt, men för det andra hade jag byggt upp den så mycket i mitt huvud innan jag såg Carrie första gången att jag förväntade mig någonting mycket värre än vad jag faktiskt fick. Nu när jag såg filmen för andra gången hade jag ju som redan sett scenen och visste precis vad som skulle hända, och därför blev den inte speciellt läskig nu heller. Det säger däremot en del om scenen att den kan vara så bra trots detta, då dess mål rimligtvis borde vara att skrämma.   

Eller? 

Carrie är ju en uttalad skräckfilm, men jag kan faktiskt inte riktigt se den som det. För mig är den snarare ett övernaturligt drama, eller en tragedi om man ska tala i teatertermer. Filmen är egentligen bara en historia om Carrie och hur hon vill ha någonstans att passa in, men knuffas bort var hon än går. När hon väl luras till att tro sig ha fått det till sist och får veta att hon ljugits för, går någonting sönder inom henne och totalt kaos bryter ut. Carrie är inte ett monster. Hon är bara en mycket tragisk figur som verkligen råkat ut för de värsta av människor, med resultat bortom hennes kontroll. Jag tycker inte att det finns någonting läskigt med det här - utöver på ett "det är kusligt hur människor kan behandla varandra :^( "-sätt - utan bara väldigt sorgligt. Eftersom att två tredjedelar av filmen är väldigt skräcklösa skulle jag också tro att den blir lättare att uppskatta av att ses på det här viset. 

Någonting fint är ändå att det trots denna sorg finns scener av mänsklig värme utkastade lite här och där. Alla vill inte Carrie ont, och livet måste inte alltid vara en mardröm. Självklart får de också en extra spänningseffekt till sig när man vet vad som kommer att hända senare i filmen, och vilka karaktärer som kommer råka illa ut, så de fyller en funktion mer än att bara vara trevliga stunder i en annars ganska jobbig vardag. 

Den absoluta slutscenen är dock ren skräck, det kan inte ens jag säga emot. Jag blir inte skrämd av det eftersom att det är kanske tidernas mest ikoniska jump scare och jag nog känt till det längre än själva filmen, men jag kan ändå uppskatta det för vad det är. 

*

Carrie är en lite svår nöt att knäcka för mig. Jag tycker egentligen inte speciellt mycket om den, men samtidigt finns det aspekter av den som är väldigt intressanta. Skådespelarna, som jag typ inte alls nämnt, håller också en väldigt hög nivå för att vara Kingkalendern (och överlag egentligen, men främst inom det här rummet), och jag älskar användningen av slow motion i vissa scener. 

Samtidigt är filmen faktiskt ganska dålig emellanåt, vilket inte hjälps av den där musiken. De där stunderna där filmens ålder verkligen visar sig, när 70-talets konstiga klippningstekniker (vilket är konstigt eftersom att filmen överlag var väldigt välklippt) och brist på förståelse när det kommer till pacing dyker upp då och då. Tommy, alltså Carries date, är också en på det stora hela en väldigt orimlig karaktär med ett ännu större hår. 

Jag tycker att alla bör ha sett Carrie av filmhistoriska skäl, men samtidigt vet jag inte vem jag skulle rekommendera den till om filmen inte haft det esset i rockärmen. Den som verkligen vill se Sissy Spacek skådespela på högsta nivå antar jag kan få en kick av det här. 

Äsch, jag tycker alla ska se den oavsett historia. Strålande är den inte, men jag hade då en trevlig stund. Då tänker jag mig ändå att mång andra också kan ha det, och Carrie är kort nog för att inte vara bortkastad tid för den som inte skulle gilla den. Ett säkert kort helt enkelt. 

Jag upplever det som att det här är Kingkalenderns längsta inlägg hittills, men kanske inte. Vilket som är det över nu. Imorgon ska historien upprepa sig, så vi hörs då! 

Den första trailern till Carrie gjordes när Stephen King var ett så okänt namn att hans namn stavades fel (Steven King) i den.