Tjugoförsta December - Silver Bullet (1985)

Med risk att låta dum och oerfaren måste jag erkänna att jag aldrig någonsin sett en varulv, faktum är att jag nog tvivlar på huruvida de ens finns på riktigt. Stephen King, däremot, han är helt verklig och skriver minst en bok varje gång det är fullmåne. På 80-talet var han också själv något av en fullmåne, men jag är inte här för att skriva ut så låga slag. 

Fullmåne är det alltså ungefär en gång per månad, och trots att Stephen kan skriva en bok så ofta är det väldigt ovanligt att han använder sig av varulvar i sina berättelser. Monstret i IT tar en varulvs skepnad och Dark Tower slänger säkert också in en på något hörn, men den enda helt varulvsfokuserade (kort)romanen han skrivit är såvitt jag vet Cycle of the Werewolf.

Från början skulle Cycle of the Werewolf inte ens vara en Stephen King-historia, utan en almanacka. Den skulle vara illustrerad av serietecknaren Bernie Wrightson, och varje månad skulle också ackompanjeras av en liten text kopplad till bilden, skriven av Stephen King. Självklart kände han dock att han hade för lite utrymme och antagligen typ "var är mina TUSEN sidor Bernie?!", så han övergav det här projektet och skrev en kortroman (endast 127 sidor, otroligt nog) baserat på sina idéer. Så kan också en bok komma till. 

Kan vara värt att påpeka att Cycle of the Werewolf är skriven 1983, samma år som både Christine och Pet Sematary. Jag överdriver ju uppenbarligen när jag säger att Stephen King släpper en bok per månad, men tre helt olika böcker utgivna mellan april och november är ändå ganska sjukt. 

Som vanligt har inte jag läst boken som inspirerat dagens film, men med hjälp av lite expertis från annat håll kan jag ändå säga att de är relativt lika varandra. Bokens varulv dödar bara under högtider (det blir väl lätt så när en historia helt är på en almanackas tolv illustrationer) medan filmens version inte riktigt bryr sig om det. Båda är också ganska obrydda om logiken runt när det kan vara fullmåne, men filmen påpekar det åtminstone en gång.

Eftersom att filmen bara är 95 minuter lång har vissa karaktärer slagits ihop till en, och Stephen Kings kärlek till att döda folk riktigt våldsamt har tonats ner något, vilket är intressant eftersom att han faktiskt också skrev filmmanuset. Annars är de som sagt ganska lika varandra, och handlar båda två om mord som sker i Maine. Precis som alla Stephen Kings berättelser om man bara ser till deras renaste kärna.

Nä, nu ska jag inte vara sån. Boken/filmen utspelar sig visserligen i Maine, men jag tycker inte att vi ska döma på förhand bara för det. Samtidigt är det ju faktiskt bara det den handlar om egentligen. En varulv dödar folk, och en rullstolsbunden pojke, hans syster och deras alkoholiserade morbror Gary Busey måste stoppa den. Så enkelt är det verkligen. Många hinner dö, och pojkens rullstol får en motor (för övrigt heter rullstolen Silver Bullet, så filmens titel är riktigt smart). Big Ed, alltså Everett McGill spelar också präst och är ganska dålig i sin roll, men det är kul att se honom innan Twin Peaks.

Utöver honom sticker självklart Gary Busey ut. Vi alla minns honom självklart bäst som den galne mannen bakom en låtsasvägg i Hider in the House, och för att kanske mest vara en galen man som bor bakom en falsk vägg i verkligheten idag. Innan sin hjärnskada 1989, och antagligen en hel del droger efter det, var han dock en relativt respekterad skådespelare i vissa kretsar, och utan att på något vis skämta till det är han faktiskt rätt bra i den här filmen. Han är trovärdig som morbror (även om alkoholist-delen av honom bara är en grej i typ en eller två scener), och ska tydligen ha improviserat fram väldigt stora delar sin dialog. Det han kom på var enligt Stephen King också bättre än vad som stod i manus, så bra jobbat där Gary. Han är också en jävel på att bygga motordrivna rullstolar, och det är ju alltid något. 

Just det, pojkens (herregud, vad heter pojken? Marty? Han spelas av Cory Haim i vilket fall) syster, Jane, bör också tas upp. Hon är på något sätt filmens huvudperson, åtminstone är hon som vuxen berättarröst, men hon är med oväntat lite. Det är visserligen berättarrösten också. Vad var egentligen poängen med den? Runt filmens mitt blir dåtida Jane en viktig del av handlingen, men hennes framtida jags röst dyker bara upp ibland och säger saker som "äntkligen kunde jag säga att jag älskade min bror", som ju verkligen inte tillför någonting. Ett otroligt underligt kreativt beslut som antagligen bara skulle kunna hittas på av Stephen King.

De tunna karaktärerna kan ses som ett problem - och berättarrösten är det utan tvekan - men det spelar inte jättestor roll i en film Silver Bullet. Den har konstig pacing, orimliga vändningar i handlingen, hemska effekter och slutar med den här låten. För en film som typ Dolores Claiborne hade alla dessa (och är i vissa fall) varit väldigt stora minus, men i Silver Bullet är de inte jätteviktiga. Det här är ingen strålande film alls, det ska jag inte sitta här och påstå, men de som gjorde Silver Bullet hade så tydligt rolig med den att det är svårt som tittare att inte också ha det. Med tanke på att jag brukar tycka att just varulvar på film är en riktigt tråkig grej bör det här verkligen ses som en bedrift.  Gillar du däremot varulvar dömer jag inte, och vill du bli en själv tycker jag du ska titta in här. Jag har bara aldrig sett det intressanta med dem själv. 

Självklart är 80-talscharmen en viktig del i detta. Musiken, estetiken, själva berättandet är alla sjukt daterade egentligen, men också fantastiskt charmiga. Samma med de halvdåliga effekterna. En halvdöd man är ganska uppenbart gjord i typ papier-maché, men blir jag ledsen över det? Nej, självklart inte. Det höjer bara den härliga, ganska billiga upplevelsen som inte kunnat göras något annat årtionde. Sen är ju handlingen egentligen ganska bra, även om den berättas något bristfälligt. Väldigt renodlad mördarhistoria med en varulv, och så lite klassisk Stephen King-coming of age ibland. 

Samtidigt leder ju detta till att Silver Bullet lider av det klassiska King-problemet att den känns lite som en barnfilm för vuxna. Hade det inte varit så att den faktiskt varit riktigt våldsam på sina ställen hade jag definitivt kunnat se denna som en perfekt första skräckfilm för en yngre publik, men uppenbarligen ville, eller förstod, Stephen inte det. Nu är ju jag en stofil som ändå kan gilla filmen, men jag känner verkligen att, så som den är gjord, hade en yngre demografi varit smartare att satsa på. Jag menar, bara raketrullstolen känns ju aningen barnfilm. Varulven är också sortens ganska icke-läskiga monster som något yngre människor kan bli lite smårädda för. Hur unga är lite oklart, men jag tänker mig väl typ 11-14, så som filmen ser ut i nuläget (utan en del av det mer grafiska våldet)? 

Silver Bullet är inte en film som kan imponera på alla, det måste jag säga här och nu. Jag tycker att den har sin charm, men samtidigt kan väl ingen påstå att den är speciellt bra. Underhållande utan tvekan, men när Gary Busey är höjdpunkten, oavsett årtionde, kan det bara innebära att resten helt enkelt inte är så fantastiskt. Den har ett stort hjärta som är svårt att inte tycka om, men problemen den har kommer förstöra för många tittare. Kanske främst i hur styltigt den är berättad, och hur dåliga många karaktärer är skrivna. Eller att varulvens identitet avslöjas riktigt tidigt och aningen omotiverat, vilket tar bort från den paranoia-känsla som kanske egentligen bör finnas i den här sortens ulvfilm. Dock är varulvsscenerna ändå bra och effektiva när de då och då dyker upp, även när man vet vem som finns under all päls.  

Ska vi förenkla hela recensionssnacket kan Silver Bullet summeras med denna sanning: dess kvalitet beror nog mycket på hur bra förhandskoll du har. Förväntar du dig en faktiskt bra film så kommer du antagligen ha en ganska dålig stund, men vet du med dig att det här är en riktigt cheesy b-film med Big Ed och en varulv så kommer du antagligen gå in med rätt sorts attityd för att kunna gilla den. Den kommer aldrig någonsin vinna några priser eller ses som ett genuint mästerverk av någon, men i rätt stund, med rätt personer och i rätt sammanhang är Silver Bullet en film som absolut alla kan ha kul med. Jag hade då verkligen det. Jag såg den däremot ensam. :(. 

Imorgon är jag för en gångs skull inte helt säker på vilken film vi ska prata om. Det är två stycken jag fortfarande sitter och väljer mellan, men vi lär märka vilken det är när tiden är kommen. Vi hörs då!

Det här är för övrigt en film med omotiverat snygg affisch.