Tjugonde December - Dolores Claiborne (1995)

Dolores Claiborne är en film som får mig att ställa de svåra frågorna. Inte vad som är meningen med livet eller något åt det hållet, utan hur alla recensioner av en film kan nämna hur underskattad den är, när absolut alla som sett den (och skrivit om den) verkar älska den. Det folk borde beklaga sig över är väl snarare att inte nog många känner till filmen, för så kan det nog mycket väl vara. Då utgår jag främst från mig själv, men känner inte jag till en film sedan tidigare förväntar jag mig att de flesta andra inte heller gör det. Kanske lite arrogant, men jag är också känd som en kille med koll. 

Ovanligt sätt att börja inlägg på, men jag måste hitta någonting nytt efter tjugo dagar. Dolores Claiborne är alltså en film, baserad på en bok, skriven av Stephen King. Trots att det här är Kingkalendern önskar jag varje dag att jag på något vis ska ha råkat se en film han inte haft någonting att göra med. Och jag förstår att det är trist att läsa om mina negativa King-åsikter varje dag, men jag har ju haft rätt om allt jag sagt gällande hans skrivande. 

Den här kalendern är dock inte till för att prata om hur Stephen King skriver, utan vad. Dolores Claiborne är den sortens roman som jag måste säga standardfrasen "känns inte som en King" eftersom att den inte innehåller övernaturliga inslag, men inte heller kunnat vara skriven av någon annan eftersom den utspelar sig i Maine. Den skrevs 1992, (samma år som Gerald's Game, som den har någon vag koppling till) och var en ovanlig djupdykning ner i ett familjedrama med inslag av thriller och, typ, deckare. Låter kanske konstigt, kanske väldigt standard. Vilket som är detta vad den handlar om:

65 år gamla miljonären Vera Donovan hittas död och hennes inneboende hushållerska Dolores Claiborne anhålls för mordet. Dolores dotter, journalisten Selena, återvänder motvilligt till hemstaden för att hjälpa sin mor. Veras död väcker en mängd förtryckta känslor och minnen till liv. 

Boken och filmen håller sig båda till den här premissen, men där den ena är skriven av Stephen King är den andra gjord av en filmskapare med nog vett att inte ta med de underligaste delarna av den ursprungliga historien. Jag har ärligt talat inte ens läst boken, men jag är nog påläst om den för att veta att många klassiska King-dumheter dyker upp i den, och att han på något sätt aldrig verkar kunna slipa bort dem. Däremot har nog den ett bättre slut än filmen, för... tja, vi kommer väl till det. 

Att Dolores Claiborne överhuvudtaget finns som film tyckte jag påförhand vad lite underligt, men egentligen är det inte alls konstigt. Även om det inte är en bok vi direkt brukar prata om idag så var den ändå USA:s bäst säljande bok 1992, och med tanke på att allting som kunde kopplas till Stephen King också blev film på 90-talet är det mest konstigt att det tog tre år för den att produceras. 

Och det är faktiskt konstigt att vi inte pratar om den idag. Dolores Claiborne är en film omtyckt av ungefär alla som ser den, inklusive faktiska kritiker. Boken var superpopulär (men verkar helt ha försvunnit från folks medvetande den med), och filmen drog in tre gånger sin egen budget när det begav sig. Den är dessutom den sortens King-historia som sticker ut från mängden. Kanske framför allt är ju dock Kathy Bates tillbaka, fem år efter Misery (en ovanlig King-historia som folk fortfarande minns!), och hennes närvaro borde kunna göra vilken film som helst minnesvärd. Rollen som Dolores Claiborne ska tydligen också vara hennes favorit.

Är det jag säger ens sant nu? Är Dolores Claiborne faktiskt okänd bland den stora massan, eller är den bara en underlig blind fläck i min filmsyn? Nej, självklart inte. Den måste vara okänd. 

"Men Jesper, jag känner till Dol-", säger någon

"Stopp där, fiktiva motpart i den här dialogen jag skapat", svarar jag, "jag bryg mig inte om vad du vet!"

"Men jag bryr mig ju om din åsikt. Kan in du då bry dig om mina kunska-", säger personen, men jag avbryter än en gång

"Ah, min åsikt. Kul att du frågade om den! Jag antar att du vill ha ett kort intryck här?" 

"Ja självklart", säger personen nu, vilket inte är helt konsekvent med vad som tidigare sagts, men eftersom att jag skapar dialogen kan jag också styra den var jag vill, hur otrovärdig denna segway in i intrycket än är.

"Trevligt", svarar jag, omedveten om att jag kan sluta skriva inom citationstecken eftersom att jag egentligen pratar med mig själv. "Dolores Claiborne alltså. Folk ljuger definitivt inte när de säger att den är bra, och skådespelarna är alla strålande. Det finns problem i berättandet och att flashbacks dyker upp så ofta att det faktiskt sker en flashback i en flashback, och slutet är relativt dumt. Ser man det däremot mest som ett karaktärsdrama och inte bryr sig jättemycket om vad som händer runtomkring dem så är filmen väldigt stark. Trots speltiden på över två timmar blev jag aldrig heller utrråkad, så uppenbarligen hade den också väldigt bra pacing. Jag rekommenderar den definitivt, och med tanke på att den finns på Netflix är den väldigt lätt att få tag på."   

"Wow, det där var ett långt citat Jesper, säger personen nu, men den här dialogen är över så jag tänker bara lämna den här dumma scenen i det mörka skrymsle av mitt sinne jag hittade det i. Dialog är bra för skönlitterära texter, alltså tramstexter, inte för någonting fantastiskt som ofokuserade filmrecensioner. Vilket som var det där ett kort intryck. Vet inte riktigt om det fyllde en funktion idag, det krävde en del för att komma till det, och jag skriver ganska långt även efter. Men det finns åtminstone. 

Jag dömer dig om du lämnar nu. Jag förstår om du inte vill läsa mer av det här organisatoriska kaoset, men jag kan inte hjälpa att döma ändå, för det finns en del saker i mitt längre intryck som jag vill att alla ska läsa. Känner du däremot att det ändå får räcka så tvingar jag dig inte att stanna kvar. Gå isådall med vetskapen om att vi imorgon ska jaga varulvar med Gary Busey. Vi hörs då!  

*

Som vanligt, och jag har till och med nämnt det en gång redan, finns de längre intrycken under den här bilden på Kathy Bates framför ett redigt Stephen King-hus. 

Dolores Claiborne hade Sverigepremiär 13 oktober 1995, en dag innan jag föddes. Jag ska försöka att inte låta det påverka hur jag känner för den. 

Det finns nog folk som skulle vilja påstå att det här är en skräckfilm, vilket inte är konstigt egentligen. "Skräck" som namn på en egen genre är extremt diffust, och även om skräcken här inte är övernaturlig så kan man definitivt argumentera för att dessa personer har rätt. Med en handling uppbyggd på mord, misshandel, alkoholism, pedofili, incest och förträngda minnen är Dolores Claiborne åtminstone på en tematisk nivå väldigt realistiskt skräckinjagande. Någonting ganska fantastiskt med dessa mer naturligt grundade Stephen King-filmatiseringarna (säkert böckerna också, men vi vet ju alla vad jag tycker om hans skrivande), är dock att jag som tittare aldrig känner mig avtänd hur illa det än kan bli. Kanske är det för att karaktärerna själva ofta varit så bra.

I Dolores Claiborne är det här inte 100-procentigt sant - Jennifer Jason Leighs karaktär, Selena, är en ganska orealistisk produkt av 90-talet, dock inte utan ljuspunkter - men definitivt en del av dess charm. Den största behållningen i mina ögon var att se hur mysteriet, både i nutid och dåtid, långsamt avslöjades, och båda två får ganska tillfredställande svar till sina frågetecken. Trots att filmen också drar fram en flashback så ofta som en film antagligen lagligt får, så känns den aldrig heller ofokuserad. Hur filmen däremot väljer att motivera dem är inte alltid klockrent, och i just Dolores fall är det ofta ganska dumt. Jag förstår att de aktiveras genom Selena på sättet de gör, men det är verkligen bara i hennes fall det känns någorlunda smart. 

Men ja, bra flashbacks. Kanske den enda filmen i världen som använder sig så mycket av dem utan att jag stör mig på dem. På något sätt kan händelser som redan skett kännas lika intressanta som de nutida, mycket för att det ena kan motivera det andra på väldigt oanade vis. Flashbacks ska självklart alltid på något vis kunna kopplas samman med den nutida handlingen oavsett film, men det är oväntat ofta som de bara känns som tråkig utfyllnad. Stort plus till Dolores Claiborne som på något vis undvek den känslan.

Skådespelarna är väldigt bra, men samtidigt kan jag inte påstå att någon stiger över förväntan. Kathy Bates är en väldigt bra skådespelare, och hon är väldigt bra här. Christopher Plummer är en väldigt bra skådespelare, och tänk, även han är väldigt bra. Jennifer Jason Leigh är en något sämre men ändå bra skådespelare, och hon är bra även i den här filmen. Jag klagar inte på det här, bra skådespelare är ju bra skådespelare, och bra skådespelare är roligare att titta på än dåliga. Det är bara min småaktiga dröm om att bli positivt överraskad som tillåter mig att bli lite besviken på ett problem som verkligen inte existerar. Dock måste jag säga att Kathy Bates är väldigt underskattad som Dolores Claiborne, för hon är då minst lika bra här som i Misery, och dessutom med en helt annan sorts skådespel. 

På samma gång är jag väldigt glad över att så erkänt bra skådespelare har fått rollerna eftersom att filmen lever så mycket på sina karaktärer, och hade de spelats av några sämre hade den tappat väldigt mycket. Handlingen och mysteriet är intressanta på egen hand (ofta riktigt intressanta faktiskt), men de höjs till nya höjder tack vare att majoriteten av karaktärerna är så bra, och så bra spelade. Bitterheten de känner över att leva på denna döda ö i Maine kommer verkligen fram, och sätter stämningen för hela filmen utan att någon ens behöver säga "det här är en ganska dyster plats". Det väldiga grå fotot hjälper också en hel del, ska sägas. Intressant nog är filmen mer färgglad i dåtiden, när livet på många sätt var ännu värre för vissa karaktärer, som kanske väljer att minns det förflutna som bättre än det faktiskt var. En kul, estetisk touch. 

Tyvärr är inte allting frid och fröjd, för det finns en del klassiska Stephen King-problem här. En lite för tydlig sheriff-skurk och lite omotiverat starka känslor emellanåt stack definitivt ut. Dessutom har Dolores Claiborne några scener med riktigt dålig greenscreen (man tror inte att det ska vara den sortens film som ens ska ha greenscreen, men ack). Dessa är dock små problem i en ganska lång film med mycket väldigt bra, och skadar i min mening inte helheten nämnvärt. Däremot finns det ett stort problem som inte riktigt går att blunda för, och det är filmens slut. Jag tänker inte sitta här och avslöja det, men låt mig säga att det är väldigt dumt, hastigt och inte alls i ton med resten av filmen. I nästan två timmar har den skapat en egentligen väldigt overklig värld och gjort den trovärdig, men det kastas nästan helt ur fönstret när slutet kommer in och förstör dagen. Tråkigt på en annars så bra film, för om det är någonting folk minns så är det ju ett slut. Dock är första scenen väldigt bra, så jag antar att filmskaparna ville kompensera med att istället sluta svagt. Tveksamt beslut i min mening. 

Det finns vissa problem med en viss plan som planeras och utförs lite för bra för att vara sant. Den känns mer som en lycklig slump än någonting en människa någonsin skulle kunna planera. Även det lite irriterande i en annars så sansad film. 

*

Dolores Claiborne alltså, ska du se den? Självklart ska du det. Det finns få filmer på över två timmar som aldrig känns tråkiga, men den här är en av dem. Det finns ännu färre som gör bra flashbacks, men den här är en av dem. Det finns få filmer där så många skådespelare samlas ihop och bara får spela ut alla sina kort, men den här är en av dem. Det finns tyvärr också väldigt få filmer med så dåliga greenscreen-effekter som den här, men vi låtsas som att den scenen aldrig inträffade (även om den, tyvärr, är väldigt bra annars). 

Framför allt ska du däremot se Dolores Claiborne eftersom att den helt enkelt har en intressant berättelse att förmedla, och utförs på ett sätt man sällan ser i andra filmer. Perfekt är den självklart inte, och den faller ihop totalt mot slutet, men innan dess var den en av Kingkalenderns klart skönaste filmstunder. Filmen finns som sagt på Netflix så om du vill ha en, oftast, välberättad och väldigt dyster historia med strålande skådespelare i Maine, då tycker jag att det är en film du ska se. Jag tycker nog faktiskt att du ska ge den ett försök oavsett. Stephen King berättar så sällan den här sortens historia att man bör ta del av den varje chans man får. Dessutom finns den ju på Netflix. 

Det var egentligen allting jag hade att säga, och antagligen också har tid med. Klockan är halv tolv, och jag måste typ börja förbereda mig för morgondagens inlägg. Så här sent lovar jag att det aldrig blir igen, men imorgon hade det varit passande. Då ska vi nämligen dyka ner i varulvarnas värld. Vi hörs då!