Sjuttonde December - Misery (1990)

Hittills har årets adventsinlägg varit lite underliga, i brist på bättre ord. Under första skrev jag om två filmer (Maximum Overdrive och Breakfast Club), och den jag gav huvudfokus var ganska dålig och svår att skriva någonting vettigt om. Andra var Stand By Me, och även om jag uppskattar uppmärksamheten det inlägget fick tycker jag väl inte att det egentligen var nog bra för att bli så populärt som det blev, och jag satte för mycket fokus på mig själv. Jag hade kunnat väva in filmen väldigt mycket bättre i snacket. 

Idag, denna tredje advent (ha en glad sådan förresten), ska jag därför bara prata om en film folk i regel tycker väldigt mycket om. En film som - likt precis alla andra filmer i kalendern - är baserad på en Stephen King-roman. Misery heter den. Lida är dess svenska titel. 

------------------------------------------

Den framgångsrika författaren Paul Sheldon råkar ut för en bilolycka mitt ute i ingenstans, men räddas som tur är av sjuksköterskan Annie Wilkes. Eftersom att Paul bröt båda benen i olyckan låter Annie honom bo hos sig tills sjukhusets vägar går att använda igen. Hon visar sig vara ett stort fan av Paul och hans böcker om hjältinnan Lida (Misery i den engelska versionen. Båda namnen är dumma). När hon läser hans senaste bok, och upptäcker att Paul har valt att döda sin huvudkaraktär, vänds hennes välvilja och huset blir ett mardrömslikt fängelse.

Det är lätt att tänka sig att det här på något vis är Stephen King som konfronterar sin rädsla för galna fans, och möjligtvis också inspirerad av halvt verkliga människor, men de officiella historierna pekar lite åt annat håll. Bokens första inspiration var den stora kritiken King fick från fans efter att han skrivit The Eyes of the Dragon, som var helt olik allting annat han tidigare skrivit (den var nämligen ren fantasy). Ur den synvinkeln antar jag att det är en lite småaktig bok, men samtidigt också rimlig kritik mot en skara människor som ogillar förändring.

Karaktären Annie Wilkes är dock också en metafor för Kings svåra knarkberoende (boken skrevs 1985-1986, gavs ut 1987), och hur det fängslat honom. Precis som Annie var Pauls #1 fan var drogerna Stephen Kings. Dock ska bokens författare inte vara baserad på King själv, även om likheter antagligen omedvetet skrivits in ändå.  

Jag tänker inte gå runt och ljuga om att jag läst Misery, men den låter ju onekligen mer intressant än många av Kings andra böcker. Den var också nog populär för att sätta upp som pjäs två gånger (där Bruce Willis spelade Paul i en av uppsättningarna???), och musikal en gång. Det den däremot är mest känd som - antagligen mer känd än som bok - är självklart en film från 1990. 

Stephen King var väldigt tveksam till en filmatisering av Misery eftersom han var så missnöjd över många tidigare filmer baserade på hans böcker (vilket... tja, Stephen King får väl tycka som han vill). Efter många nej lät han dock Rob Reiner göra den efter framgångarna han haft med Stand By Me. Reiner själv ville göra den eftersom att han var mest känd för sina komedier, och precis som Paul i boken ville han prova på någonting nytt. 

Paul spelas för övrigt av James Caan i filmen, men han var verkligen inte förstavalet. Att han fick rollen var enbart tack vare att William Hurt (två gånger), Kevin Kline, Michael Douglas, Harrison Ford, Dustin Hoffman, Robert De Niro, Al Pacino, Richard Dreyfuss, Gene Hackman, och Robert Redford alla tackade nej till rollen. Lite intressant hur castingprocessen kan gå till ibland. Jag vill säga att det är tur att de alla tackade nej eftersom Caan var så bra i rollen, men samtidigt tror jag väl att de alla också är nog bra för att kunna ge en lika bra prestation. För så högkvalitativa skådespelare är inte det här en speciellt svår roll.

Annie Wilkes, däremot, hon spelades av Kathy Bates som vann en Oscar (hittills den enda oscarn som någon Stephen King-film vunnit) för sin insats. Innan Misery var hon relativt okänd, men är nuförtiden nästan en go-to när man vill ha någon som väldigt övertygande kan spela helt galen (eller huvudperson i en cannabis-sitcom). Hon är dock en väldigt bra skådespelare i största allmänhet, även när hon inte ska spela mer normal. Utan henne hade den här filmen ganska säkert blivit mycket sämre, vilket för oss in mot dagens kortare intryck. 

Misery är en klassiker som ungefär alla tycker om. Har du inte sett den kan jag inte direkt se någon anledning till varför du inte borde göra det här och nu. Det är en väldigt enkel berättelse som lever ungefär helt på sina två huvudpersoner (främst Kathy Bates, som är fantastisk) och sin - för att vara baserad på Stephen King - oväntat bra dialog. Filmen är spännande, klaustrofobisk och fungerar helt enkelt riktigt bra som psykologisk thriller (och även om den inte klassas som skräck är den mer skrämmande än många av Kings skräckfilmer/böcker). Ett stort problem jag har med Misery är hur extremt billig (i dubbel bemärkelse) den känns ibland, men det hindrar mig ändå inte från att helhjärtat rekommendera den.

Det var dagens korta intryck det. Lämna mig nu så hörs vi imorgon. Då kommer någonting väldigt förutsägbart ingen någonsin kunnat ana.

*

Standardmeningen: längre intryck finns under den här KUSLIGT daterade bilden.

Åtminstone när det kommer till Stephen King tycker jag verkligen om Rob Reiner (jag har väldigt liten erfarenhet av hans andra filmer). Han vet att läsa en King-bok och därefter dra fram de allra viktigaste delarna han kan göra till film, och ignorera de mer Stephen King-iga aspekterna. Nu är självklart inte någon av hans Kingfilmer perfekta, men det finns ju en gräns för hur mycket man kan göra av det material man har. 

Misery gillar jag ändå mycket, och det är på sätt och vis inte en film jag känner ett behov av att säga jättemycket om. Inte för att jag ser den och bara känner "wow, den här överstiger ord", utan för att den på alla sätt och vis är så enkel. Den utspelar sig främst i ett rum i ett hus, innehåller största delen av tiden bara två skådespelare (den har typ fyra-fem biroller också), och även om berättelsen väldigt tydligt bör kopplas till Stephen King själv så är den som fiktivt verk väldigt stilren och helt utan någon dold komplexitet under ytan. Det här är bara en galen kvinna som tillfångatar sin favoritförfattare och tvingar honom att skriva ett bättre slut för hennes favoritkaraktär innan de båda ska dö.

Jag klagar inte på att den är enkel heller, snarare hade filmen blivit klart mycket sämre om Reiner siktat på att göra den till någonting mer än de väldigt enkla komponenterna den byggts upp av. Allting den är, är bara en ursäkt för Kathy Bates och James Caan att skådespela på en så hög nivå de bara kan. Åtminstone Kathy Bates, James Caan har som sagt inte en jättesvår roll. Man ska däremot inte underskatta de lättare rollerna heller, det kräver sin skådespelare att hitta rätt nivå där, vilket Caan gör. Paul är egentligen en ganska ointressant karaktär, men han gör den mer mänsklig, och med tanke på att även han är känd för att kunna spela en bra galning (som Santino i The Godfather) är det kul att se honom lyckas i en mer tillbakadragen roll.  

Kathy Bates har jag inte så mycket mer att säga om. Hon är jättebra, som gjord för rollen och förtjänade utan tvekan sin Oscar. Det är bättre att du ser hennes rollprestation än att jag sitter här och skriver om den i detalj, men jag måste påpeka att hon är en av få skådespelare som kan spela över och ändå förbli trovärdig. 

Karaktärerna är i sig också bra, och trots att Annie är en galen mördare kan man liksom sympatisera med henne också, vilket självklart är mycket tack vare skådespeleriet men hon är ju också skriven på ett visst sätt. Man vill självklart att Paul ska fly och hon ska gå ett hårt slut till mötes, men då och då bryr man, alltså jag, sig ändå om hennes välmående, men främst gör det henne till en riktigare person som därför också blir ännu mer skrämmande en någon som bara var ond. Det här gör också spänningen (och det här är en väldigt spännande film) så mycket starkare när man bryr sig om även hur det ska gå för henne. Möjligtvis dock att spänningen mest ligger i att man verkligen vill se henne dö, men att hon lyckas komma undan oskadd varje gång man tror att det ska ske. Det är en jobbig känsla, men en som går perfekt hand i hand med hur Paul känner. Eftersom att hon är så bra blir också han mycket bättre i hennes närvaro. 

Miserys största styrka ligger dock i att den känns så verklig. Den här filmens händelser hade kunnat inträffa på riktigt, och det är bra mycket mer skrämmande än det mesta Stephen King någonsin kunnat hitta på. Den gör mig glad över att jag bara skriver Kingkalendern och inte är en känd författare. 

Problem finns däremot. Som jag sa tidigare är inte Misery en perfekt film, och den visar det mest i hur billig den känns. En människa bör självklart inte vara alltför ytlig, men när en riktig biofilm ser ut som en billig tv-produktion känner jag faktiskt att det finns skäl för klagomål. Den känns till och med klippt som om den var gjord för att sändas med reklampauser, och med en RIKTIG film vill jag att hela upplevelsen ska kännas naturligt flödande, och inte så uppdelad som den här ofta upplevdes.

Trots sina 100 minuter känns den också något för lång. Den hade definitivt tjänat på att skära bort kanske 20 minuter av scener som bara känns som att de finns där för att dra ut på upplevelsen. Inte för att avslöja alltför mycket, men det finns en hel del otroliga slumpar och sjuk otur i den här filmen som känns lite för mycket som film-händelser, och ingenting som någonsin skulle ske i verkligheten. Jag förstår att de är där för att till viss del visa på Pauls frustration och förstärka känslan av hopplöshet, men stunderna hade verkligen gått att skära ner på. Om det är någonting jag ogillar i film så är det dålig pacing, som på något vis verkar vara helt medveten. 

Det finns också en scen som väldigt tydligt kändes som någonting Stephen King ska ha skrivit där Paul tittar i Annies scrapbook, som helt består av annonser om personer hon antagligen mördat, och en rättegång hon var med om. Det kändes bara dumt och övertydligt. Tittaren hade nog förstått att hon var rätt instabil ändå, och vem hade varit så dum att hon haft den liggandes i hemmet, eller gjort den alls. 

Det finns också en sidohandling där stadens sheriff ska försöka hitta den försvunna Paul, och nästan alla hans scener känns som tagna ur en komedi och är i slutändan även helt poänglösa. De är inte dåliga på egen hand, men känns många gånger som tagna ur en helt annan film. 

Utöver det här, däremot, så är Misery en ytterst kompetent film. Ska du se någon Stephen King-film jag skrivit om hittills är det nog den här jag skulle rekommenera. Själv föredrar jag Dead Zone, men är medveten om att den verkligen inte skulle gå hem hos alla. Misery är lättillgänglig och utöver några få tråkigare stunder en effektiv upplevelse som är vad den är, och gör det den ska på ett nästan genomgående väldigt bra vis. Dessutom är den rätt obehaglig, vilket är mer än vad jag kan säga om majoriteten av Stephen King-filmer. 

Imorgon ska vi blicka bakåt och även om filmen i fråga är väldigt uppenbar om man gillar att följa mina mönster, så kommer nog de flesta bli relativt överraskade. Vi hörs då!