Nionde December - Pet Sematary (1989)

Det var inte riktigt det här jag hade tänkt mig. Jag tänkte att vi skulle ha en åtminstone lite lättare film än Dead Zone att prata om idag. En lite småryslig, men i slutändan lättsam historia om att väcka de döda till liv igen. Jag vet inte riktigt varför jag trodde det, kanske för att det är en skräckfilm från 80-talet (som, om vi ska vara ärliga en sekund, sällan var speciellt svåra). På sätt och vis är dagens film, Pet Sematary (Jurtjyrkogården (titlarna skrivs så, det är inte jag som förlorat förmågan att stava)), visserligen det, men samtidigt präglas den hela tiden av en ännu mörkare stämning än vi hade under gårdagen. Jag borde kanske sett filmen innan jag bestämde mig för att skriva om den redan nu.  

Sak samma. Gjort är gjort, så idag ska vi prata om Pet Sematary. Boken, självklart med samma namn, gavs ut 1983 (samma år som Christine och Cycle of the Werewolf (Varulvens År)), och är baserad på händelser ur hans faktiska liv. Främst den gången hans äldsta son (som på allvar heter Joe Hill) blev påkörd av en lastbil och han, genom ockulta metoder, återupplivade honom. 

Nä, men däremot bodde han, under ett år, faktiskt nära en bilväg där tydligen flera av familjens husdjur blev påkörda av bilar, och det fanns faktiskt en riktig djurkyrkogård bakom deras hus. Även en hans söner var nära att bli påkörd en gång. Uppenbarligen lämnade det här djupa spår inom King, som inspirerad av sina upplevelser började skriva en bok. 

Både vänner och hans fru Tabitha (som ändå tyckte att han skulle ge ut boken) tyckte tyvärr att boken var för mörk och inte alls underhållande, och Stephen höll med. Eftersom att han hade en sista bok kvar på sitt kontrakt gav han dock till sist ut den ändå, och överraskades av hur populär den var. Själv tycker han ändå än idag att den är på tok för dyster, och har kallat den sin enda bok han själv blivit rädd av att läsa. 

Men den blev som sagt en succé, så självklart kom en film sex år senare. 

1989 kom alltså Pet Sematary i rörlig form. För ovanlighetens skull är faktiskt Stephen King manusförfattare (som tur är känns filmen ändå inte som att den är 500 sidor för lång), och hade dessutom en väldigt liten roll i filmen som präst. George Romero, känd för sina "...of the Dead"-filmer var från början tänkt som regissör, men valde istället att jobba på Monkey Shines (som inte jag har sett, men tydligen ska vara bättre än titeln antyder). Efter ganska många tackat nej till jobbet, gick det slutligen till Mary Lambert, då mest känd för att ha regisserat flera av Madonnas musikvideos (som Like a Virgin, Material Girl, och Like a Prayer). Det är värt att poängtera, eftersom att det inte märks alls. Det här en film som hade kunnat vara skapad av en väldigt mycket mer erfaren skräckregissör. 

I filmen får vi följa Dr. Louis Creed och hans familj som flyttar in i ett nytt hus ute på landet (de påstår att det är deras drömhus, men det är också placerat precis vid en ganska vältrafikerad bilväg. Hm.). Kort efter att de flyttat in upptäcker de en stig bakom huset som leder till en djurkyrkogård, och när deras katt, Church, blir påkörd och dör, får Louis veta av sin granne Jud att det finns en indiankyrkogård (för självklart gör det det) strax bakom djurkyrkogården, med mystiska krafter som återupplivar det som en gång begravts där. Louis begraver Church, som sedan kommer tillbaka, dock mer aggressiv än tidigare. När familjens yngste son Gage körs ihjäl av ännu en bil (med, fun fact, registreringsnumret 666) känner sig Louis tvungen att återvända till kyrkogården. 

Den uppmärksamme läsaren märker förhoppningsvis att Pet Sematary faktiskt inte handlar om en djurkyrkogård, utan en kyrkogård som ligger strax bakom. Ärligt talat tycker jag att det är lite irriterande, men det är en effektivare titel än "Micmac Cemetery", så visst. 

Du vet att det är en dyster film vi har att göra med, och med lite bakhistoria plus handlingen finns det egentligen bara en fråga kvar att ställa: är Pet Sematary bra?

Standard kort svar: Ja och nej. Vissa saker är bra, och andra är det definitivt inte. Skådespelarna är ganska dåliga, och det är mycket filmens berättande vill sälja som jag inte riktigt kan köpa. Samtidigt är den faktiskt oväntat obehaglig på sina ställen, och även om den fick kritik för att vara "billig" när det begav sig, finns det nyanser i storyn som är värda att lägga några tankar på. Som tur är har den också väldigt bra pacing, så vill du ha en effektiv och spooky stund är Pet Sematary definitivt värd att se, men var beredd på att dess mörkerskala stadigt går neråt från det att filmen börjar och aldrig vänder upp, eller ens riktigt planar någonstans. 

Det var det, imorgon ska jag se till att vi får en bättre stund, så då ska vi följa några barn i jakt på ett lik. Vi hörs då!

*

Fast alltså, vill du läsa min längre intryck finns de under den här bilden på Stephen King. Som vanligt alltså.

Jag har alltid tyckt att Stephen King har en lite underlig näsa, men det är inte honom vi ska prata om nu, så dags att fokusera. 

Gamle Stephen har alltså själv sagt att det här är den enda av hans romaner som skrämmer honom, och efter att ha sett Pet Sematary känns det rimligt. Premissen att återuppliva de döda på lite mystiskt vis är väl inte sådär jätteläskigt eller ens originellt, men ändå känns filmen nästan ständigt åtminstone lite obekväm att titta på, och ibland är den faktiskt riktigt obehaglig. Inte sedan IT, första december, har vi varit med om någon film som ens varit det minsta kuslig att titta på, så det här var en väldigt positivt överraskning. 

Katten är verkligen inte läskig, så mycket som bara en katt med rätt dålig attityd, och till största del är inte sonen heller det (även om han spelas av en väldigt imponerande barnskådespelare), men bara tanken av hans handlingar är obehagligare än att faktiskt se dem på film. På sitt sätt är det också ganska läskigt hur långt Louis är villig att gå för att få tillbaka det han saknar, och de moraliska regler han totalt bryter mot gång på gång, men det som definitivt påverkade mig mest var inte någonting filosofiskt om hur långt människan är villig att gå vissa gånger, utan är faktiskt en klassiskt ytlig, audiovisuell skräck.

Louis fru, Rachel, minns och hallucinerar om sin döda syster Zelda, som dog av en hjärnhinneinflammation när hon var barn. Det är inte i sig så obehagligt, men det faktum att den här flickan spelas, och har rösten, av en vuxen man i väldigt tydligt "kusligt" smink gör hela karaktären så onaturlig, och bara går emot allting min hjärna säger att hon bör se ut och låta som. I en scen kommer hon också lite för nära kameran, vilket i min mening är ungefär det obehagligaste man kan göra i film. Självklart blir det också mer effektivt av den här vuxna mannens ytterst effektiva skådespeleri. 

Det går inte riktigt att förklara någonting som bör ses med ord, men jag blir obekväm bara av att skriva om henne, så vi går vidare. Googla fram en bild om du känner för det, eller ännu bättre: se någon av hennes scener på youtube. Det tänker dock inte jag göra. 

Det är en ganska obehaglig, mardrömslik atmosfär över hela filmen, men vi går vidare från skräcken och pratar än en gång om sorg. Alla människor i den här filmen mår dåligt, och det på grund av död. Antingen sörjer dem en död familjemedlem, har drömmar om vilka som kommer dö eller så är de helt enkelt själva döda. Första scenen är lite glad antar jag, men sen går det bara utför hela tiden. Man, alltså jag, tänker inte att en ganska standard skräckfilm ska vara på det här viset, och inte heller att den ska skildra hur sorg kan driva människor till galenskap. Det är ju inte en glad genre på något vis, men oftast är de nog orealistiska för att man inte riktigt ska tänka på alla trauman som skapas i dem. Pet Sematary är orealistisk, uppenbarligen, men karaktärerna är samtidigt trovärdiga i sina känslor (utöver en riktig orimlig släkting under Gages begravning). Det bästa är dock att filmen aldrig pratar om känslorna, utan låter dem skildras på ett relativt naturligt vis. Tittaren förstår vad som pågår, eftersom att Pet Sematary låter visa dem genom karaktärernas handlingar. 

På det här sättet påminner Pet Sematary om Dead Zone, men där den höll en ganska jämn nivå av sorg och sen slutade på vad som kanske ändå var det lyckligaste sättet den kunde, så börjar Pet Sematary helt okej, men går sedan längre och längre ner i sitt eget mörker. Det finns inte en minut av denna 100 minuter långa film där tittaren faktiskt kan andas ut lite. Karaktärerna mår dåligt, och då ska fan du också göra det. Det är väl både bra och dåligt, beroende på vad man är ute efter. Jag köpte det åtminstone idag, men det gör också Pet Sematary till en film som kanske inte passar sig för alla stunder. 

Rent filosofiskt är det också intressant att fundera på vad man själv hade gjort i Louis situation. Du vet att kyrkogården antagligen kommer göra den återupplivade ond, men kan du leva utan din son om du vet att det finns en möjlighet för honom att komma tillbaka? 

Jag hyllar stort, men Pet Sematary är verkligen inte mer än en 3/5-film egentligen. Det den gör rätt gör den också ofta väldigt rätt, men det den gör fel... tja, låt oss prata om det.  

Pet Sematary har två bra skådespelare, den ena är grannen Jud spelad av Fred Gwynne. Den andra är Gage, spelad av tre år gamla Miko Hughes. Tyvärr är Jud med för lite, och det känns som att allt han gör är orimligt och vissa saker han berättar motsäger resten av filmen, medan Gage är en irriterande karaktär (eftersom att han är ett litet barn). Resten, Louis inräknad, gör inte riktigt ett nog bra jobb för att göra filmen riktigt så övertygande som den kanske borde varit. Det största problemet där är dock att de helt enkelt är skrivna som rena idioter. Känslosamt rimliga idioter. Visst är de sorgsna och lätt mentalt instabila, men det förklarar inte bort majoriteten av deras handlingar, eller hur lättdödade de är. 

Shout-out till familjens dotter Ellie förresten, som definitivt är filmens MVP när det kommer till dåligt skådespeleri och irriterande, överflödiga karaktärer.

Sen är det ju också jättedumt att en lastbil inte hinner se att ett barn kliver ut på vägen när det är så långt bort, och ger mig rysliga flashbacks till levande bilar. Hu. Vi går kvickt vidare från det. 

Handlingen är bra, men den förmedlas inte alltid strålande, och det är helt orimligt att Jud skulle ena sekunden tipsa Louis att han kan begrava Church för att återuppliva honom, och sen ba "NEJ, STOPP!!!" när Gage har dött. Dessutom hade han tydligen begravt sin hund där, så uppenbarligen borde han ha koll på att allting som kommer tillbaka kanske ser ut som vanligt, men nu är ett själlöst, ondskefullt skal. Kanske blev den här kyrkogården ond efter hans hund kommit tillbaka men det har jag svårt att tro, och det irriterar mig verkligen ju mer jag tänker på det. 

Det är självklart också jättedumt att ett litet barn enkelt kan hugga ihjäl en vuxen kvinna och sen lyfta upp henne på vinden, där han hänger henne från en snara, men visst. 

Slutet har jag sett många hylla i sina recensioner, men jag tycker att det var billigt som satan och inte det minsta läskigt (som tur är var det inte 80-talets "suddig freeze frame och någon skriker med kuslig synth i bakgrunden"-slut, som väldigt många andra skräckfilmer hade, och Sleepaway Camp för övrigt gjorde bäst (även om den filmen annars är helt värdelös)). Dessutom visuellt orimligt (underlig sak att säga, men ser du filmen kommer du förstå). Efter det billiga slutet kommer dessutom en extremt opassande Ramones-låt. Precis som med AC/DC är de ett av Stephen Kings favoritband, men det var faktiskt Mary Lambert som bad dem att skriva en låt för filmen. Det ska dock sägas att den verkligen lättar upp stämningen efter en riktigt deppig film. 

Hela grejen med indiankyrkogård är också klyschigt och inte bara kulturellt okänsligt, utan också väldigt dumt. Kanske att det ändå på något vis fungerar här, men när konceptet däremot återanvänds i Shining är det bara dumt. 

*

Mycket har sagts idag. Väldigt mycket faktiskt, så det är dags att knyta ihop säcken. Vill du ha en dålig, men samtidigt också tematiskt passande stund med några effektiva skrämselmoment, då tycker jag att du ska se Pet Sematary. Har du läst boken och är intresserad av vad filmen kan jag tänka mig att den är värd med tanke på att Stephen King själv skrivit manus. Var bara beredd på att du inte kommer få alla miljarder beskrivningar och ointressanta karaktärer som finns i hans böcker.

Vill du ha en lite muntrare stund tycker jag att du ska söka vidare. Då fungerar faktiskt IT ganska bra, och intressant nog har dess regissör, Andy Muschietti, uttryckt sitt intresse för att göra en remake på denna. Det skulle nog kunna bli något, även om jag undrar hur bra han skulle kunna hantera någonting så väldigt allvarligt.  

Samtidigt skulle det kanske bli fantastiskt. Sak samma egentligen, nu är det dags att stänga kiosken osv. Imorgon är det uppenbarligen Stand By Me vi kommer prata om, så vi hörs då! 

Se Stephen King skådespela i en dryg sekund!

*

Ett kort sista ord bara. Pet Sematary var nog framgångsrik för att få en uppföljare 1992, och oväntat nog regisserades även den av Mary Lambert. Jag nämner den bara på grund av att dess tagline är "Back på popular demand", som är både den bästa och sämsta jag varit med om på samma gång.