Första December - IT (2017)

Ibland kan vardagen bara kännas tråkig och självgående. Kanske extra mycket om man skriver om typ Nicolas Cage eller Brad Pitts filmer 24 dagar i sträck. Möjligtvis lite underliga exempel på livets monotoni, men väldigt relevanta för mig som gjort Det två respektive fyra gånger de senaste sex åren. Man kan självklart fråga sig varför jag gjort som jag gjort, men Det vet nog inte ens jag. Det är väl bara min naturliga reaktion på december, antar jag. Oavsett anledning känns Det som att jag ifrågasätter mitt val att skriva dessa varje år (följt av ett "tidigare kalendrar har varit usla, men jag har lärt mig skriva nu!"), så för att inte gå i den fällan på nytt tycker jag att vi kvickt går vidare. Jag kan förresten inte skriva på vettigt vis i år heller.

Fokus.

För att till viss del komma undan detta stela - men utan att komma över mitt mystiska kalendermissbruk - har jag i år valt att stiga utanför Det "samma skådespelare varje dag"-koncept jag tidigare följt. Jag har istället, som du kanske ser, bytt upp mig till Det väldigt annorlunda och kreativt nydanande "filmer baserade på samma författares verk varje dag" istället. Stephen King är författaren jag valt i år, och Det är verkligen inte för att jag älskar hans böcker. Snarare är Det för att han skrivit i så många olika genrer (med varierande framgång), och även om folk nog förknippar honom mest med skräck, som Shining, Carrie och Cujo, lyckas han också få ur sig en Stand by Me, Running Man eller Green Mile då och då. Om jag inte väljer likt en idiot kommer lär Det här alltså bli en väldigt varierad resa, och mer än så kan inte jag kräva. Eftersom att King är en väldigt populär författare som gett ut 54 romaner och över 200 noveller (som minst alla sålt en aning) har väldigt många av hans verk gjorts till film, så mitt utbud är inte bara genremässigt utan även kvantitativt mycket bredare än Det hade varit med någon annan författare.

Stephen King är för övrigt väldigt inne 2017 (av någon anledning?), men av konstnärliga och integritetsmässiga skäl kan jag inte lista Det som en orsak bakom kalendervalet. Officiellt påpekar jag Det bara för den som inte visste.

Räcker den inledningen? Ja? Bra! Då kör vi.

Dagens - och kalenderns första! - film, IT (DET), är inte bara 2017 års tionde mest inkomsbringande film (och den mest inkomstbringande skräckfilmen någonsin), utan också en av Stephen Kings populäraste och bäst säljande böcker. Har du inte läst den (och med tanke på att den är minst 10000 sidor lång klandrar jag dig inte om så är fallet), är chansen stor att du antingen sett miniserien från 1990 eller årets upplaga. Eller så har du inte sett någon av dem, men vet ändå på ett ungefär vad den handlar om. Kanske har du aldrig ens hört talas om IT, men även då är chansen stor att du på något vis känner till den, om så bara någon enstaka aspekt. Det är så känd den är. 

"Men hur är Det möjligt", undrar kanske du. 

"Jo", svarar jag då. "Skalar man bort Stephen Kings ständigt underliga berättardrag och brist på självkontroll är Det här nämligen en väldigt klassisk historia om vanliga människor som måste jobba tillsammans för att stoppa ett hemskt väsen. Om man heter Stephen King och redan sålt ungefär en miljard böcker (Det här är en lätt överdrift) kommer en så välbeprövad historia bara bli ännu mer klassisk om den har ens namn på framsidan. IT innehåller också kanske den moderna skräcklitteraturens mest ikoniska monster. Det kan ha hjälpt en del." 

"Wow. Du har rätt Jesper, clownen känner jag åtminstone till sedan tidigare. Men jag har inte sett filmen än. Är den verkligen bra?"

Jag tackar för att min fiktiva medspelare i den här dialogen för oss framåt, och ger ett kort svar för den som bara kvickt vill veta: IT är en bra, obehaglig film med huvudpersoner man lätt kan tycka om, och som tagit Det smarta beslutet att skala bort stora delar av bokens innehåll. Den är självklart inte utan problem (en del av filmens mer skrämmande moment görs till exempel något för uppenbara i kombination med musiken), men har du varit sugen på att se IT lär inte dessa vara nog stora för att sänka helheten speciellt mycket. Jag rekommenderar den definitivt. 

Det var Det, imorgon ska vi prata om en riktigt dryg bil. Vi hörs då! 

------

Det vill säga, vi hörs imorgon om du inte vill läsa lite längre reflektioner om filmen. De finns isåfall här nedanför bilden på Bill Skarsgård. Du väljer själv hur mycket du vill läsa! Ska vi kanske gå igenom handlingen till att börja med? Det kan nog vara på sin plats ändå: Den amerikanska staden Derry (, Maine. Läser du IT kommer du märka att Stephen King aldrig låter dig glömma vilken delstat den ligger i) lamslås av skräck när flera barn mystiskt börjar försvinna. Ett barn, Georgie, blir dödat av en ond clown (som egentligen är typ alla människors skräck och kan anta vilken skepnad som helst, men av någon anledning brukar se ut som en clown. Det är inte helt rimligt i vare sig filmen eller boken), Pennywise. Georgies bror Bill - och hans härliga gäng bestående av Stanley, Beverly, Eddie, Ben och Mike - terroriseras också av Pennywise, men bestämmer sig för att göra någonting åt saken innan Det antingen dödar dem eller försvinner i runt 28 år (Stephen King!). Ganska enkel, övergripande historia. Skönt. 

IT är en obehaglig film. Låt oss börja med den sanningen. Även om jag inte hade suttit med en, ärligt talat, väldigt lättskrämd publik som definitivt påverkade mig en aning så hade jag nog ändå känt att "ja, den här har sannerligen skrämt upp mig flera gånger. Kul!". Och den gjorde Det dessutom konsekvent (dock inte konstant) genom nästan hela filmen, från första scen till, tja, nästa sista. Stora delar av dessa skrämselmoment är väl ärligt talat ganska billiga jumpscares (som tyvärr är ganska effektiva på mig), men IT har definitivt också sina stunder av mer atmosfärisk skräck och lyckas oftast väldigt bra med Det (så bra att jag faktiskt satt ganska spänd under nästan hela filmen). På något vis däremot, och jag kan inte helt förklara varför, kände jag mest att jag blev skrämd på ett kul sätt. Inte som att filmen innehöll kuslig humor, utan mer på ett "haha, där fick du mig allt, IT!"-sätt och Det är en ganska trivsam form av skrämsel. Rädslan kommer aldrig av att Det blir TOO REAL, eller för att Det är så ofantligt mörkt (tematiskt, inte visuellt). Filmen är till för att underhålla, och skräcken är en viktig del av Det.

Jag kan dock inte bara hylla skrämseltaktien, för utöver en något för hög mängd jump scares finns Det ett till ganska stort problem som verkligen håller den tillbaka från att hålla riktig toppnivå. IT verkar nämligen inte ha någon som helst kontroll över sin musik. Soundtracket är på egen hand väldigt bra, precis som filmen på egen hand är väldigt bra, men tillsammans fungerar de sällan bra ihop. Låtarna börjar nästan alltid spelas lite för långt innan skrämselmomentet sätts i spel, och då blir jag som tittare väldigt beredd på vad som komma skall. Uppenbarligen hade jag en bra stund och blev skrämd många gånger ändå, men jag önskar att jag överraskats lite mer. Med tanke på att IT annars är ganska bra på att dra tillbaka innan Det blir för mycket (gäller våld, handling, dialog, etc., Det är en kontrollerad film helt enkelt) blir Det här extra tydligt, och en stor besvikelse i en annars väldigt bra film.

Så ja, skräcken är bra, den håller måttet, lagom är bäst osv, men jag har liksom sett bättre i andra filmer. Om du däremot läst någonting om IT bör du veta att Det snarare är dess andra aspekter som gör den så speciell. Det är definitivt en skräckfilm, ja. Den ska skrämma, och mig skrämde den mången gång. Bra så. Men Det är inte två timmar av spooky shit som gör att IT fastnar. Det är inte heller dess CGI (som oftast var av... tveksam kvalitet), men kanske motsatsen - dess mänsklighet. Utöver en lite överdriven mobbare (Det förklaras varför han är som han är, men han var lite för extrem ändå) känns karaktärerna så verkliga, och tack vare att de känns så verkliga bryr jag mig som tittare mer om dem. De har alla brister som kanske inte går att slipa bort, eller känslor som bara kommer göra dem ont, men de gör ändå vad som måste göras och interagerar med varandra på ett rimligt vis för 12-13 åringar på 80-talet. Säger jag, en 22-åring som lever i 2010-talet.

Förresten: en fråga jag måste ställa mig nu när jag skriver är om handlingen påverkat karaktärerna, eller om karaktärerna påverkat handligen. Jag gissar på Det första, men hoppas samtidigt lite på Det andra. Jag har alltid uppskattat karaktärer som blir så bra att de kan forma en handling till någonting annat än planerat. Vilket som -  eftersom att dessa barn är gjorda på så verkligt vis skulle Det vara väldigt konstigt om de bara sprang runt efter clowner dygnet runt. De har liv som också måste få levas, och genom dessa slice of life-stunder (jag använder termen ganska slappt här, om någon känner sig fundersam) visar filmen - trots att den till stor del handlar om någonting som livnär sig på skräck - att den inte bara vill skrämma tittaren hela tiden. Eftersom att skräcken som bekant inte heller alltid håller hundraprocentig nivå blir dessa stunder så mycket viktigare och gör att en film som lätt skulle kunna bli lite långtråkig och "strax över skräckfilmssnittet" istället känns som så mycket mer. I dessa stunder lyckas IT faktiskt vara oväntat rolig/rörande/trivsam, och Det borde vara lite jobbigt att se en film som så plötsligt kan skifta från skräck till någon slags coming of age, men Det görs så sömlöst att jag knappt tänkte på Det någon gång. Hur lyckades egentligen IT med Det?

Tjaaaaaaaaaa, antagligen för att Det är en välskriven film? Ganska enkelt svar egentligen, men Det  är värt att ta upp, för det känns inte som att alltför många kommer tänka på manuset i IT, denna extremt populära skräckfilm från 2017 som folk går och ser för att bli skrämda på en lagom nice nivå. En film av Det här slaget hade onekligen lätt kunnat bli rätt kul, väldigt dum, och med dessa två genrer lätt kaosartad (och ändå fungera helt okej som trevlig engångsskräck, ska sägas). Men tack vare oväntat bra manusförfattande (+ skådespelare, måste sägas) får vi istället någon sorts underlig, men ändå väldigt trovärdig, hybrid mellan realistisk coming of age från en svunnen tid och skräckfilm om en mördarclown där den ena delen aldrig riskerar ta över den andra. Tänk dig Stand By Me (vi kommer till den senare), fast övernaturlig och med återkommande inslag av Skräck™ så får du TYP IT. Den är sin egen film, men Det är lätt att dra liknelser till andra verk, inte minst för att den är så övertygande utspelad under 80-talet - Det årtionde som faktiskt alla coming of age-filmer släpptes, och inte heller varit rädd att låta sig inspireras av några klassiker från eran (för den skarpögde finns till och med en mycket obskyr referens till Pretty in Pink). En bra genre, så jag klagar då definitivt inte. Eftersom att jag också är en person som har åldrats men inte är nog gammal för att ha glömt bort hela min barndom, finns Det någonting nostalgiskt över filmen som jag verkligen kan uppskatta. Även om jag helst inte vill vara runt 12-13 på nytt.

Borde jag säga någonting om Bill Skarsgård förresten? Han är ändå ett svenskt inslag i en väldigt stor hollywoodproduktion. För den som inte vet är Det han som spelar Pennywise, och precis som alla andra skådespelare är han är bra han med, men jag känner lite att vilken bra skådespelare som helst hade klarat av hans roll. Det är mest sminket som är imponerande, han går verkligen inte att känna igen.

*

Du har läst några stycken nu, så Det bör vara ganska uppenbart att jag gillar IT. En hel del dessutom. Jag blir på sätt och vis lite glad av att tänka på den, trots att den egentligen kretsar runt barnamord. Jag imponeras av att så många bra barnskådespelare (alla är väldigt bra, så jag kan inte riktigt lyfta fram en speciell) kan vara med i en film, och att de spelar karaktärer som inte alls är irriterande. Jag älskar att coming of age är en genre som verkligen mår bra just nu, och jag förundras över hur bra den sitter tillsammans med den rena skräck som IT också är uppbyggd av.
Problem finns som sagt (Till exempel är Det väldigt orealistiskt att någon, oavsett ålder, skulle gå till en arkadhall och frivilligt spela Street Fighter 1), men på Det stora hela är Det här liksom bara en film där jag har kul när jag blir skrämd (oftast), när jag får lära känna karaktärerna, när jag får ta del av deras upptåg, när jag får ta del av 80-tals estetiken. När jag bara får luta mig tillbaka och ha en bra stund och kanske bli nostalgisk efter tider som varit, och antagligen en del stunder jag aldrig upplevt. Jag rekommenderar typ alla att se IT, oavsett om man gillar skräck eller inte. Det finns nog mycket här att gilla ändå.

MEN

Är Det här en bra tolkning av boken den är baserad på?

Nej, Det är Det faktiskt inte. Inte alls. Filmen utspelar sig inte ens under samma årtionde (boken skrevs på 80-talet men baserar sig i 50-talet), och utöver att karaktärerna har samma namn och en del karaktärsdrag + Det ytligaste skiktet av berättelsen (ond clown mördar barn. Barn försökter stoppa Det) är filmen IT väldigt olik sin förlaga.

Men vet du vad?

Det är bara bra. Boken IT är en seg upplevelse med väldigt många tveksamma beslut från Stephen Kings sida, och där den hoppar mellan när karaktärerna är barn och vuxna stannar filmen kvar i barndomen hela tiden (Det ska komma en uppföljare med vuxendelarna (vilket uttryck) 2019), vilket ger en så oerhört mycket skönare och mer fokuserad upplevelse som dessutom har ungefär tusen gånger bättre pacing. Det här är ett av relativt få fall - dock inte när man pratar om Stephen King, har jag märkt - där filmen till och med är ganska mycket bättre än boken. Jag vill dock klargöra att boken inte är dålig, men den bleknar verkligen i jämförelse med filmen på nästan alla sätt och vis.

Jag har vissa problem med hur filmen i början ska introducera sina karaktärer, för Det blir väldigt "ny karaktär som blir skrämd av någonting" flera gånger efter varandra på ungefär samma vis. En del av dessa scener, främst Beverly och Bills, är väldigt bra, men filmen hade gärna fått ha lite mer andrum mellan dessa sex sekvenser. Just Det här sköter boken faktiskt ganska mycket bättre, även om den istället riskerar att ibland gå i ett så lågt tempo att jag förlorar intresset för karaktären innan dess kapitel ens är över. Känns som att Det borde gå att hitta en kompromiss mellan dessa två.

Personligen tycker jag att Det här är en ganska usel trailer som verkligen inte visar filmen från någon bra sida, men den är ett intressant exempel på hur någonting kan marknadsföras helt fel. 

---------------------------------

Så. Det var Det. Första dagen är äntligen avklarad. Jag skrev Det tidigare, men jag skriver Det igen: Imorgon ska vi prata om en riktigt dryg bil. Vi hörs då!