Femtonde December - Cujo (1983)

Idag är det svårt. Idag är det verkligen svårt. 

Det har gått femton dagar, och just nu känns det otroligt att jag ska skriva om Kingfilmer i nio till. Inget tidigare år har det blivit så jobbigt som detta, vilket självklart har att göra med hur mycket mer tid jag lägger på det jag skriver, men också för att många av filmerna helt enkelt inte har någonting jag riktigt bryr mig om. Jag kommer självklart fortsätta skriva till och med julafton - imorgon kommer det väl också kännas lättare - men just idag känns det lite segt. 

Mycket ligger självklart i att jag sett en riktigt tråkig film, och att jag efter det måste lägga runt 2 timmar på att försöka skriva någonting vettigt om den. 2 timmar är snittet för övrigt (de bättre inläggen tar längre tid. Första Carrie tog runt 4-5), och det tär på krafterna att skriva så länge, varje dag, till och med när det handlar om en bra film. Idag blev jag trött innan jag ens börjat. Jag blev trött av att se filmen. Jag blir ännu tröttare nu av att tänka på den.

Nu sover jag. 

Åtminstone önskar jag det, men jag måste skriva, och på något sätt måste jag göra det dugligt. Jag önskar att jag kunde vara som Stephen King när han skrev Cujo. Han hittade tydligen på den under en så hård kokainperiod att han inte har något minne av skrivprocessen överhuvudtaget. Lite som med Maximum Overdrive alltså, fast ännu värre. Samtidigt tror jag inte att droger klär mig lika bra som honom, och även om jag säkert skulle kunna få tag på lite nice coke något lättare år 2017 än Stephen kunde 1981 avstår jag nog. 

Cujo handlar om en St. Bernard som blir biten av en fladdermus och får rabies, mördar folk. Den är ganska high concept. Alla vet vad high concept är, va? Jag tänker inte förklara det vilket som. HAHAHA. 

Fokus. Fokus, fokus, fokus.

Egentligen är den här premissen något av en lögn. Eller, åtminstone i filmens fall. Jag antar att jag brukar dra fram en till bild före jag nämner filmen bara så att texten inte ska kännas lika kompakt och jobbig, men tydligen gör jag inte det nu. Eller ja. Jag har väl någon bild på datorn, men samtidigt är det dumt att gå ifrån boken redan. Gud, vi låtsas som att det här stycket bara inte finns. 

Boken Cujo har en väldigt lång summering på Wikipedia som jag inte riktigt orkade läsa, men jag såg att den utspelade sig i Maine. Jag vet alltså att Stephen King skrivit den, och inte någon annan bara gett manuset till honom under hans kokain-craze. Den är faktiskt bara 309 sidor tjock, alltså minst tio gånger så kort som en genomsnittlig Kingroman. Den verkar påminna ganska mycket om filmen, men med ett mycket bättre slut där (jag låter hemsk, men den som sett filmen kommer sympatisera med mig) sonen dör. Jag brukar inte vilja avslöja slut hur som helst, men handlingen är inte det viktiga i Stephen Kings böcker. Det viktiga är läsarens lidande när han börjar beskriva saker jag inte ens visste kunde beskrivas, och gör det i ungefär 100 sidor. 

Åh, Stephen King. Jag vet inte hur folk gillar dig. Du har bra fantasi, men jag hatar hur du skriver. 

Men vi pratar om Cujo idag, inte dess skapare. Jag tror att vi kan gå vidare till filmen nu. Jag tog tyvärr inga bra bilder medan jag såg filmen (jag hatar förresten att skriva "filmen" två gånger på så kort tid, men eftersom att jag också skrev Cujo kort innan fanns det inget bra sätt att göra den här meningen. Det är nog bara jag som tänker på det i mina inlägg och jag brukar förhindra det så gott det går, men nu kan du också se det framöver!), så vi tar bara första bästa jag hade på datorn. 

Ah, Obi-Wan. Min gamle vän. Du vet hur du ska reagera på när någon frågar om du vill se Cujo. Till och med som spöke vet du. Jag såg förresten Empire Strikes Back tidigare i veckan som förberedelse inför Last Jedi. Det är en sån där film jag tycker om så mycket att jag inte riktigt kan skriva om den. Varje gång den är slut kan jag bara skratta för mig själv och tänka "film kan verkligen vara bra". 

Bra att koppla den till Last Jedi för övrigt, för även om båda filmerna är väldigt olika så känner jag till få filmer där man kan känna så mycket hopp när hjältarna nästan bara misslyckas om och om igen över drygt två timmar. 

Kan vi inte bara prata om Star Wars istället? Jag gillar det så mycket mer än Stephen King, och jag får aldrig skriva om dem. Eller ja, får får jag väl, men det finns aldrig riktigt någon anledning. Jag har en inre konflikt varje gång jag tänker på filmerna, för jag tycker så mycket om dem. Inte I-III då (den som älskar dem är en idiot. Jag är hård men ärlig), men IV och framåt. Det brukar inte vara jobbigt att tycka om någonting, men jag ser typ hundratusen filmer per år, och då borde min smak vara finare än att lista typ Episod V som kanske min absoluta favoritfilm. Den är ju egentligen bara enkel underhållning, säger ingenting. Jag läste filmvetenskap efter gymnasiet, och jag tror att det är därför jag dömer mig själv över hur enkel min smak kan vara ibland. Efter att ha tagit in så mycket Kultur borde jag föredra annat. Framförallt någonting annat än dennaa sjukt kommersiella, lättsamma rymdserie älskad av till och med den lägsta delen av massan. Jag borde vara svårare. Typ säga "ah, Jan Svankmayer ja. Han har ju gjort en av mina favoritfilmer, Spiklenci slasti, som för övrigt är en bra ingångspunkt för den som vill börja titta på verk ur den tjeckiska ny vågen", även om filmen är gjord på 90-talet och nya vågen skedde under 60. Tyvärr kan jag däremot inte det. Jag kan definitivt uppskatta dessa filmer, men ändå är det den lätta underhållningen jag uppskattar mest. Filmerna jag ser mest fram emot nästa år är nästan alla väldigt stora (och de smalare är snarare "smala" filmer som Lady Bird och Call Me By Your Name) Det här stycket är för övrigt jättelångt. Skriver du någonsin en text folk ska läsa, gör ingenting så kompakt som detta. Hett tips från J Lundstedt. 

Jag älskar också David Lynch, det kanske balanserar. Samtidigt är han riktigt mainstream-konstig, så möjligtvis inte. Men jag ser och tycker om mycket väldigt smal film också. Det borde betyda något, men betyder det nog? Jag har sett Shoah i ett svep och gillade den (även om jag vill dö under de sista timmarna), det kanske räcker.

Äh, nu har jag fått det ur mig. Star Wars är bäst, och det kommer jag nog alltid tycka. Last Jedi är antagligen årets film (men den kommer definitivt dela folk i två läger). Det är den eller Blade Runner 2049, som åtminstone är lite creddig.

Jag vet inte ens vad jag skrivit här, men det var för katarsiskt för att jag ska vilja sudda bort det. Vi går vidare till filmen. 

Wow, den där bilden funkade inte så stor. Sak samma, den är på en hund. 

Som sagt hatar jag Cujo, och till viss del är det väl på grund av min attityd till Kingkalendern idag, men också för att det helt enkelt är en dålig film. Vi får under första halvan följa en ointressant familj (jag minns inte vad de heter och tänker inte heller kolla upp det) som består av 1) världens mest irriterande barn, 2) en reklampappa som inte riktigt är en riktig karaktär och 3) en mamma som är otrogen med reklampappans reklamkollega. När han får reda på detta reser han bort, och mamman och sonen åker ut på landet för att laga någonting i bilen (de var där tidigare i filmen också, men tydligen ska någonting mer lagas?). 

Tyvärr är Cujo vid verkstaden, och eftersom att han har fått rabies ser han ut som en zombie och vill mörda första bästa person. Den ganska osympatiska mekanikern dödade han självklart innan de ens kom dit. Det är väldigt varmt ute, och eftersom att de måste stanna i bilen för att inte attackeras, blir det en kamp mot klockan för mamman som måste rädda dem innan solen dör av hettan. Låter det intressant? Låter det som Hajen, fast med en bil istället för en båt, och en hund istället för en haj? Du tänker kanske långsökt isåfall, men definitivt inte fel. Båda är ju filmer där skräcken kommer från den ofrivilliga isoleringen och monstret utanför.

Men alltså, även om Cujo är den mest skrämmande St. Bernard jag någonsin sett så är han ju fortfarande en St. Bernard, kanske världens minst skrämmande (dock väldigt stor) hundras. Samtidigt är inte det superviktigt, jag har sett flera skräckfilmer under den här kalendern som kunnat underhålla trots att de inte alls skrämt. Nästan alla faktiskt. Lite konstigt när jag tänker efter. 

Sak samma. Cujo har tyvärr ingenting  att riktigt erbjuda utöver sin skräck (som inte heller finns), så ja. Det här ska vara någon form av Stephen King-klassiker såvitt jag vet, men de brukar ha åtminstone någon charm. Här måste jag verkligen kämpa för att hitta någon. Från det att mördar-Cujo dyker upp, runt 50 minuter in i denna 90 minuter långa film, blir den så tråkig att klockorna stannar. Jag vill säga att filmen varit bättre om den fortsatt fokusera på familjen och deras problem, men den var ju tyvärr minst lika tråkig. 

Saken är väl den att första delen bara är tråkig, medan andra också är väldigt irriterande. Det är barnet som är med sin mamma slutar aldrig någonsin gnälla och skrika, och jag kan säga att om du någonsin trodde att det skulle bli en bra scen att låta kameran snurra snabbare och snabbare inuti en bil medan ett barn gråter, så har du fel. Jag hatar nästan alltid barn på film, men det här är nog första gången jag är genuint ledsen över att det i slutet överlevde. Herregud. 

Skådespelarna är som vanligt dugliga, musiken är säkert helt okej (jag tänkte inte på den, så den måste varit väldigt 2,5/5), och det är väl kul att monstret inte är övernaturligt. Jag tror inte att en hund med rabies skulle bete sig riktigt såhär, men det handlar nog mer om brist på kunskap än att Stephen King ville spöka till det.  

Jag vill minnas att det fanns någonting mer jag ville säga. Andemeningen - allting är väldig tråkigt - har jag fått fram, men jag måste tagit med mig mer ur den här upplevelsen. Det är synd att en så uppenbart vältränad (inte som i att den är muskulös) hund slösas bort på det här skräpet. Mer än så har jag nog inte. Förklarar varför den var så tråkig. Saker händer ju, men ingenting registreras. Är det mitt fel eller filmens? Jag brukar ändå kunna vara relativt objektiv (bisarrt koncept när man recenserar någonting, men vi har alla vissa kriterier en film bör följa) oavsett min egen njutning, så jag tror faktiskt att det var filmens fel.  

Du har ju läst inlägget, så jag behöver väl inte ens säga om du bör se den eller inte? Av plikt gör jag det ändå, men du vet självklart redan om att jag inte skulle rekommendera den här ens till min värsta fiende. Ärligt talat är Cujo bättre på de flesta sätt än både Trucks och Carrie 2002, men den är definitivt också tråkigare. Se ingen av dessa tre filmer, men ska jag vara ärlig får du nog mer ut av denna än Trucks. Cujo är också väldigt mycket lättare att få tag på.

Jag är inte ens arg. Bara väldigt besviken. 

*

Nu när det är gjort måste jag kommentera på en lite underlig sak jag upptäck. Cujo är alltså en St. Bernard, ingenting annat antyds någonsin. Låt oss titta på dvd-omslaget till filmen. Okej, utöver att det här är världens fulaste bild och att den där hunden har en människa ögon, så är det ju inte på något vis en St. Bernard. Den har inte ens rätt färger. Och varför svävar dess huvud utanför ett hus (som jag är ganska säker på inte är ett hus som är med faktiska filmen?) på det här hotfulla viset? Vädret ser visserligen lite tveksamt ut, är det en hundstorm? Det är inte Cujo själv vilket som, vad den fula titeln (vad är det där för placering och färgkombination med resten av bilden?) än påstår. Ärligt talat trodde jag att det här var något konstigt fanomslag när jag såg det första gången, bara någonting kanske typ en skolelev gjorde som arbete i typ bild. Sen undersökte jag mer och gjorde en hemsk upptäckt.

Den portugisiska DVD-utgåvan använder sig av precis samma hund! Samma hus också för den delen. Undrar om företagen som designade bara fick några assets och beordrades att klippa in dem framför ett grått väder. Det måste ju vara den enda förklaringen, för vem skulle någonsin frivilligt använda sig av denna väldigt uppenbart väldigt icke-verkliga hund? Som fortfarande är samma hund, men de kände väl att det var lite väl dumt att den var svartvit och gjorde den därför till en rimligare brun/vit. Bra om man vill att ens hund ska se mer ut som en St. Bernard, men det bästa hade nog då varit att faktiskt använda bilden av en St. Bernard. Kanske till och med Cujo? Bara ett tips. Hunden är också större nu än på förra omslaget, så jag antar att hundstormen är värre på portugisiska. Och spegelvänd. Den ser verkligen ut att vilja äta upp det där huset (och den mycket lilla månen som valt att placera sig på bakgården)

Jag var självklart tvungen att kolla den svenska (egentligen engelska, men den släpptes i Sverige också) utgåvan efter det här, och resultatet är... av tveksam kvalitet.

DET ÄR EXAKT SAMMA HUND IGEN. Visserligen lite suddigare och "kusligare" nu, vilket väl är bra. Omslaget är självklart extremt fult ändå, och jag förstår verkligen inte grejen med den där fejkade hunden, men uppenbarligen var den någonting som tvunget skulle vara med. Det är som om de saknade licensen för faktiska Cujo, vilket är underligt med tanke på att de kunde släppa filmen. Det här är vad jag hade designat om jag hade i uppgift att göra ett Cujo-omslag och bara hade en timme på mig och inte hade någon erfarenhet av Photoshop sedan tidigare. Det känns som att jag tittar rakt in i en våldsam hundfurries själ. 

Dock ser den här faktiskt bättre ut än tidigare omslag. Allting känns inte lika random inklippt som i de två tidigares fall. Seriöst, se på dem igen. De är verkligen en dåligt gjord röra. 

*

Jag gillar verkligen hundar alltså. Att jag kände så lite för den här gör mig lite ledsen. För den som vill ha en mer obskyr, men väldigt älskvärd hund på film rekommenderar jag Nicolas Cage-klassikern Amos & Andrew. Filmen i sig är inte strålande, men dess hund är fantastisk. 

Nu får det räcka. Det här inlägget spårade ur innan det ens börjat, så jag slutar lite tvärt här. Spotify spelar Håkan Hellströms Dom Dimmiga Dagarna, och med tanke på hur det sett ut i mitt huvud medan jag skrivit är inte det helt opassande. 

Det tog faktiskt strax under två timmar!