Trettonde December - Carrie (2013)

Jag måste erkänna att en film man redan sett två gånger tidigare blir väldigt förutsägbar när man kommer tillbaka för en tredje. Ännu mer så om man ser alla tre under tre dagar. Carrie var en bok från början, och nu är den film för tredje gången. Nu vet du allt du behöver veta. Stephen King, mannen vars namn är del av kalendern, skrev den. Bra bok tycker jag (jag minns den åtminstone som det), men han håller inte med. Många ord kan användas, men allting kommer bara mynna ut i detta: jag har redan berättat om Carrie två gånger tidigare, och det finns ingenting mer i dess backstory att lägga till. Vi fortsätter bara kvickt förbi det här första stycket. Carrie är förresten en film. Eller tre.  

Tanken av en ny Carrie blev svårt sågad när nyheterna om denna sprang ut i världen 2012, vilket väl på sätt och vis är lite konstigt. Folk såg det som ett enkelt sätt att tjäna pengar på Stephen Kings namn och en tidigare storfilm, men jag skulle vilja påstå att det försöket gjordes redan 2002, med minst sagt tveksamma resultat. Carrie är inte en självklar succé (att första filmen blev så oväntat populär kan nästan helt läggas på hur extremt stor boken var just då, och hur stor publik skulle egentligen lockas av den idag, trots det kända namnet?), och dessutom påstods det att den här skulle vara närmare boken än första filmen.

Tyvärr var det här osanning, vilket inte direkt hjälpte filmens redan dåliga rykte. Carrie 2013 är nämligen inte alls en nytolkning av boken, utan en väldigt regelrätt remake av Brian De Palmas version från 1976. Själv har jag inga problem med det, för med tanke på hur Carrie 2002 behandlade källmaterialet är det kanske bra att denna bara tog den säkra vägen och lät sig inspireras av filmen istället. Originalet var aldrig i sig en perfekt film, och känns idag (läs: för fyra år sedan) nog daterad för att en nyinspelning ska kännas relativt befogad. Själva budskapet att behandla människor lika (för du vet inte vem som senare kan döda dig med sina psykiska krafter) föråldras i sig aldrig, så det handlar mest bara om att modernisera berättelsen och ta bort några av tidigare filmens svagare delar. Själva poängen med en remake, i min mening. 

Tyvärr, och det är trist att börja två stycken med "tyvärr", lyckas inte Carrie 2013 riktigt med båda dessa mål.

Jag är verkligen inte emot remakes per automatik, men ska du göra en film på nytt är det viktigt att dess existens har en poäng. I Carrie 2013:s fall är den visserligen modernare och lider inte av samma problem som filmen den tolkar, men den är inte heller på något sätt bättre. Vad är egentligen tanken med att göra en film baserad på en riktig klassiker, om du som helhet inte ens kan nå upp till samma nivå? Det jag oftast kände när jag såg Carrie 2013:s, var bara "jaha, här är den här scenen igen. Den gjordes bättre/är lika bra som i Carrie 1976". 

• Jag har sett scenen när Chris Hargensens pojkvän dödar en gris (eftersom att hans kompis inte vågar), och även om scenen kanske håller samma nivå så är den här pojkvännen inte John Travolta. Den håller förresten inte samma nivå, jag tar tillbaka det. 
• Jag har sett balscenen, och den är väl helt okej. Bättre än i Tv-filmen, men inte i närheten av originalets. Dessutom är den fylld av mycket dålig CGI, vilket på vissa sätt daterar den här filmen illa kvickt. På vissa sätt är den dock nog modern för att jag inte ska klaga på att den faktiskt är varken bättre eller mindre daterad.
• Jag har självklart sett när Sue Snell pratar med sin pojkvän Tommy Ross och övertygar honom om att gå på balen med Carrie. Det här är fortfarande en dum scen som fylls av två ännu dummare karaktärer, men ska jag säga någonting positivt så är faktiskt Tommy mycket bättre i den här (spelad av Ansel Elgort, som alltid är bra) filmen. Scenen i sig är typ exakt samma. 
• Jag har sett när Carrie kommer till balen och någon säger "wow, snygg klänning, var har du köpt den?", och Carrie säger att hon gjort den själv. Jag förstår inte hur just den här lilla sekvensen har kommit med i alla tre filmer, och alltid håller samma nivå i det att den existerar, och sen är den över.
• Jag har sett Carrie bli mobbad av en pojke på cykel, som hon sedan med tankens kraft puttar ner. Hela den scenen är lite för allvarlig i den här filmen, så inte ens humorn (jag tror inte ens att den scenen ska vara rolig, men i både originalet och 2002 är den en höjdpunkt) jag längtade efter fick jag på samma sätt. 
• Jag har sett Carrie korsfästa sin mamma med knivar, och den scenen är jättemycket sämre här, och slutar med ett förutsägbart, ineffektivt jump scare. Originalet behandlade på något sätt moderns död med mer vördnad än så. 
• Jag har sett slutet, och även om det är ungefär samma i båda versionerna försöker den här hitta på ett nytt jump scare (det skulle kanske inte funka att ha precis samma), som bara är dumt och typ försöker bygga för en uppföljare. Det är för övrigt intressant att endast originalet fick en uppföljare trots att den inte var gjord för det, medan både Tv-filmen och denna hade planerade fortsättningar som aldrig blev av. Ibland är det dumt att titta för långt in i framtiden. 

Det här är bara sju exempel, men jag kan nästan göra samma sak för hela filmen. Carrie 2013 är en slätstruken och mycket ooriginell film, som dock är något längre än originalet. Scenerna som lagts till är dock alla onödiga (Carrie handlar om Carrie, och det verkar bara De Palma förstått. Jag behöver inte mer karaktärisering av hennes galna mamma, eller fler skurkscener med Chris. Jag vet nog väl vilka de är genom deras handlingar mot Carrie.) och på något sätt är filmens pacing mycket högre. Vet inte riktigt hur det gick till, men det kändes som att balen kom på tok för fort. 

Pacing är däremot inte helt och hållet rätt ord, för även om den är ett problem så är det värsta att jag helt enkelt inte tror på Carrie som karaktär, och att det också påverkar sätter jag ser på hur handlingen fortlöper.

Carrie spelas idag av Chloë Grace Moretz, som åtminstone är den första Carrien i rimlig ålder (jag vill till och med påstå att hon var ett år yngre än karaktären). Hon är en duglig skådespelare och så, men hon övertygar verkligen inte i den här rollen. Jag vet inte om man kan skylla helt och hållet på henne, för jag tror också att hon är tveksamt regisserad. Tveksamt castad också, för man tittar verkligen inte på henne och tänker "hm, där är någon som blivit svårt mobbad i flera år", vilket inte heller hjälps av hur karaktären bara interagerar med världen. Hon är väl säkert skriven som så att hon är mobbad och mentalt förstörd, men det kommer aldrig riktigt fram, och krasst uttryck är det nog för att hon var en nog bra skådespelare för att skildra så svåra känslor. Jobbigt hemma har hon det, och jobbigt i skolan likaså, men hon är och beter sig på tok för normalt för att balscenen senare ska kännas helt... rimlig? De motiverar den visserligen på lite annat vis, och gör Tommys död till en lite större grej (jag tycker dock fortfarande, även om jag inte nämnt det i tididigare inlägg, att hans död genom fallande hink är superdum), men jag är ändå inte helt övertygad om att hon har det här i sig.  Synd ändå. 

Sen är det också dumt att hon typ har krafter som en X-men. I tidigare filmer har de känts relativt ofrivillga, mer som en reflex än någonting annat, men här gestikulerar hon väldigt koncentrerat med händerna varje gång hon vill att någonting ska röra på sig, och gör det lite för ofta. Det funkar bara inte i en film som antagligen annars vill tas på så stort allvar. 

Sen är det också dumt att hon bara lätt flyger ut ur skolan efter massakern, och ingen på utsidan verkar lägga märke til henne. Det är dock inte skådespelarens fel.  

Det är för övrigt sjukt att Carrie egentligen heter Carrietta. Det måste ju vara ett namn skapat ur Stephen Kings mörkaste tankar. 

Skådespelarna är annars bra, vilket ju lite oväntat är ett återkommande faktum i alla tre filmer. Vissa är uppenbart för gamla för sina roller, men jag har verkligen börjat acceptera det efter dessa tre dagar. Det är inte heller som att allting annat är dåligt, men det är svårt att riktigt ha någon åsikt, för det jag inte stör mig på är mest bara väldigt slätsruket. Musiken är inte bisarr längre, och idrottsläraren är en mycket behagligare karaktär än tidigare (och rektorn, som verkar ta ett steg för varje film, känns än en gång verkligare). Mer än så vet jag faktiskt inte. 

Jag vet verkligen inte. Är det dags att slå igen det här inlägget nu? Jag kan som inte komma på någonting annat att säga. Eller tja, jag vet att jag pratat väldigt lite om karaktärerna i sig under dessa tre inlägg, men det är för att jag inte riktigt tycker att de är speciellt bra eller viktiga. De för handlingen framåt, och blir katalysator för Carries handlingar under balen. Ibland har de egna scener, och då blir alla tre filmer också sämre. Därför har jag hållit dem borta. 

Och det här är självklart inte heller en läskig film, men jag har redan fört fram mina tankar om hur Carrie egentligen inte är skräck tidigare, så gå till första filmens inlägg om du vill se det. Den här är trots allt inte speciellt annorlunda, om än ganska mycket sämre utförd på många sätt. Sorgen är ett av dessa. 

Det var nog det sista.

Ja, det var det. Vi går över till mina sista tankar. Här och nu. Yes. Heja. 

Carrie är inte en usel film, samtidigt som den verkligen är det. Jag hade väl en ganska trevlig stund, men samtidigt var det svårt att skaka av sig känslan av hur onödigt allt den gjorde kändes. Tiden var rätt för en remake, och den här misslyckades med ungefär allt den borde gjort. Den känns modernare, men jag vet inte om det är en sorts modern som egentligen gör filmen någon nytta (den är mer modern på ett tekniskt plan än någonting annan). Snarare kommer den nog leda till att även denna blir omodern, och så kommer en ny remake som förhoppningsvis blir mycket bättre. Så den är usel i hur det faktiskt inte finns en enda poäng för den att existera, men samtidigt är den ju Carrie, med några sämre bitar utbytta mot nya, ungefär lika dåliga. Helt okej liksom, men eftersom att det finns ett original som gjort det mesta bättre och den här inte tillför egentligen någonting nytt måste jag se den här som lite sämre. Ärligt talat är jag också väldigt trött på hela Carries berättelse nu. Även om det här varit en fantastisk film hade jag haft rätt svala känslor gentemot den idag. 

Jag rekommenderar egentligen inte den här till någon. Vill du ha en riktigt dålig stund kan du se Carrie 2002, och vill du ha en som oftast är bra kan du se Carrie 1976. Vill du ha en film du ser och som när den är slut du kan konstatera att du inte längre ser, då är Carrie 2013 ett bra val.

Det finns inga fler filmer om Carrie, så om jag inte ser någon av filmerna igen (och det tänker jag verkligen inte göra) kommer jag ha någonting annat att prata om imorgon. Vi hörs då! 

JAG ÄR FRI