Tjugoandra December - Gerald's Game (2017)

Ska jag vara helt ärlig hade jag tänkt skriva om Sleepwalkers idag, en film jag sett tidigare och vet med mig är usel men också väldigt underhållande/helt galen. Till min stora besvikelse insåg jag dock  - efter lite research - att den faktiskt aldrig var någonting annat än film. Stephen King har skrivit manus, ja, men inte någon bok. En stor del av kalendern är ju att jag skriver om filmer baserade på hans böcker, och eftersom att den här inte var det kan jag inte heller skriva om den. Trist. 

På grund av detta ska vi därför prata om Gerald's Game (Geralds Lek) idag. Skriven 1992 och på något vis kopplad till Dolores Claiborne, dock inte till höga stor mån som från början var tänkt. Nu har de mest gemensamt att båda har viktiga scener som utspelar sig under en solförmörkelse, och inslag av pedofili. Visserligen också flashbacks (Gerald's Game har dock inte en lika sjuk mängd). Olyckliga kvinnor. Samma utgivningsår. En karaktär som tvingas konfrontera sitt förflutna. Mycket sorg. Väldigt dåliga slut. 

Men DÄR stannar likheterna. De har några enkla nyckelord gemensamt, men berättas på väldigt annorlunda sätt. Där Dolores Claiborne handlar om en äldre kvinna anklagad för mord och hennes deprimerade dotter, handlar istället Gerald's Game om en kvinna vars man (titelns Gerald) dör av en hjärtattack under en sexlek där både hennes armar är fjättrade till sängen, och hur mörka minnen kommer fram ju längre hon blir kvar där. Man bör nog inte läsa in alltför mycket i den här berättelsen, men med tanke på att det här var en av de första böckerna Stephen King skrev efter att han slutat ta droger och blivit nykterist kan man nog se den här berättelsen som en metafor för hans process att bryta sig fri från beroendet. Det är mörkt, och det är väldigt smärtsamt. 

Jag har, som vanligt, inte läst Gerald's Game, men jag vet sedan tidigare att det här är en av de Stephen King-böcker som delar människor allra mest. Vissa hatar den (och då menar jag verkligen hatar), och andra tycker att den är fantastisk. Verkar inte riktigt finnas någon som bara tycker den är helt okej. Eftersom att den också till 95% utspelar sig på en säng med endast en karaktär att föra handlingen framåt kändes den kanske inte som optimala King-berättelsen att göra till film.  

På något sätt gick det faktiskt oväntat bra ändå. 

En viktig del av denna succé är självklart en tydlig vision, och ska man tro regissören Mike Flanagan hade han drömt om att göra Gerald's Game till film i nästan tjugo år, så han hade nog en ganska klar bild av vad han ville göra när jobbet väl kom till honom. Göra om bokens interna monologer till dialoger med hallucinationer, ta bort referenser till överflödiga karaktärer, ha flashbacks som utspelar sig på andra platser. Det fanns många knep han använde sig av för att göra någonting väldigt bok-anpassat till att bli en rimlig upplevelse även på film. 

Ingen kan nog påstå att Gerald's Game är en perfekt film trots dessa filmförbättringar (en Stephen King-historia är trots allt alltid en Stephen King-historia), men de flesta kan nog däremot hålla med om att Flanagan lyckades bra med en ganska svår berättelse. Ska man bara titta till profesionella kritikers omdömen var dess starka sidor skådespeleriet, spänningen som inte levde på någonting övernaturligt, och vändningarna i berättelsen. Slutet har dock sågats av ungefär alla, och, tja, det här är väl en bra väl övergång in i dagens korta intryck.

Ska du se Gerald's Game? Det har gjorts hemskt många Stephen King-filmatiseringar i år (det här är den tredje jag skriver om!), och trots konkurrensen skulle jag säga... ja. Ja, det bör du. Jag håller med om ganska precis det kritikerna sagt. På förhand kan det låta som en rätt tråkig film om någon fast på en säng i 100 minuter, men Gerald's Game lyckas variera sig och hålla i spänningen nog mycket för att miljön aldrig börjar kännas enformig, och eftersom att filmen finns på Netflix (tror till och med att det är de som producerat den) är den också väldigt enkel att få tag på. 

Slutet är helt värdelöst, och trots att det är kopplat till Twin Peaks-jätten (eller ja, skådespelaren. Carel Struyckens alltså) önskar jag att den bara slutat någon scen tidigare. Trots detta är Gerald's Game helt klart värd att se, men kanske inte i juletid. Se den, fast någon annan tid på året. 

Det finns också en extremt grafiskt våldsam scen man nog aldrig kommer kunna glömma efter att ha sett den, så ha gärna det med i beräkningen över om du bör se Gerald's Game eller inte. Ta med den i beräkning lika mycket som min rekommendation.  

Nog om dagens film nu, imorgon träder Jack Nicholson in i kalendern och då får vi äntligen blicka in i galenskapens avgrund innan vi mjukt kan gå in i julafton. Vi hörs då! 

*

Fast ja, vissa av oss hörs igen redan nu. De längre intrycken, vissa lösryckta och andra mer fokuserade, finns under den här kusliga bilden på Carel Struyckens och hans röda CGI-ögon. Standard alltså. Med de längre intrycken. Inte ögonen. 

22 dagar in är det lätt att börja bli lite trött på både Stephen King och allt vad film innebär, och trots hyllningarna var jag osäker på Gerald's Game. Jag tyckte att den lät ganska tråkig, och efter att ha läst om slutet kände jag mig inte heller mer sugen. Nu har jag däremot sett den och även om slutet också är precis lika dåligt att se som det var att läsa om, så kan jag lite överraskat säga att det är en av de bättre Kingfilmerna.

Gerald's Games styrkor ligger främst i berättandet. Jag tyckte väl att den började lite sådär, och framför allt maken kändes som en riktigt svag Stephen King-karaktär, men så fort han dör växer filmen avsevärt, och trots att hon sitter på en säng och inte har så mycket att göra, är Carla Gugino väldigt bra i huvudrollen (Jessie). Tur att hon är det också, för filmen står och faller verkligen med henne och i en så avskalad film hade en sämre skådespelare inte haft någonting att gömma sig bakom. Hela handlingen och dess fokus på död och övergrepp måste också ha en bra insats för att den inte bara ska kännas respektlös, och Gugino bidrar med en så hög kvalitet. De andra skådespelarna är också bra, men deras karaktärer kräver inte direkt någon jättestark prestation och de agerar därefter. Jag tänkte prata om berättandet, och gick istället in på skådespelet. Det är tydligt att jag inte har något fokus.

Till skillnad från den här filmen! Samtidigt är det inte så svårt att hålla fokus när det inte är så mycket som att hålla reda på Jag försökte faktiskt bara hitta en bra övergång, men det här är inte någon del jag känner är helt värd att nämna. Visserligen är det såklart bra med en röd tråd i alla filmer, hur lätt den än är att upprätthålla.

Däremot är det imponerande hur den håller uppe intresset när det mest handlar om en kvinna som pratar med hjärnspöken, och då och då minns sin barndom. Och den gör ju det tack vare BERÄTTANDET. Gerald's Game avslöjar precis så mycket som tittaren behöver veta, och vet när den ska göra det. Tron om att det här bara ska vara en film om en kvinna fastkedjad i en säng, och hur den vrider och vänder på alla karaktärer, fysiskt närvarande som mentalt, gör att det aldrig riktigt går att förutse vad som ska hända, och den spänningen (som Carel Struycken också är en viktig del av) gjorde att jag aldrig riktigt kunde slappna av, och därmed också bidrog till att mitt intresse aldrig sjönk från det att problemen började. Och det är ju verkligen så att det här är en film där ett enda problem spinner ur kontroll och visar på underliggande mörker som bara eskalerar ju längre filmen går.

För övrigt tänker jag lite mer på själva berättandet nu, för det får mig att känna att Stephen King verkligen fastnat i att skriva de böcker han egentligen inte är bäst på. Det är den övernaturliga skräcken folk kopplar honom till, men under den här kalendern känner jag lite att ju mer mänsklig han är i sina berättelser, desto bättre blir det. Nu är det här på sätt och vis en väldigt överdriven berättelse ändå, men den är ändå fast förankrad i sin väldigt mänskliga karaktär som bara råkat hamna i en rätt jobbig situation.

Tyvärr kan man ju inte bara berömma, eftersom att filmen också har sitt slut. Nu är det här en drygt två månader gammal film så jag tänker inte avslöja det. Jag nöjer mig med att säga att det är klassiskt Stephen King-svagt. Onödigt, många sidor för långt men för en gångs skull en svaghet att någonting övernaturligt måste förklaras och göras till någonting mer verkligt. Vet inte riktigt vad Stephen tänkte där, men det förstör en hel del av det som filmen byggt upp. Det är som att filmen slutar och jag får se sista tio minuterna av en annan Kingfilm utan att någon berättat det.

Det finns också en scen som kommer att skrämma bort folk, hur bra resten av filmen än är. När folk pratar om Gerald's Game är det väldigt höga odds på att den här inte kommer nämnas, för det är verkligen en av de jobbigaste jag har sett, och det är helt och hållet för att den är så . Inte bara på sistone, utan typ någonsin. Den är inte lång, men precis så lång att den känns att pågå i en evighet. Det är en jobbig stund, är vad jag försöker säga. En bra scen som passar väldigt bra in med resten av filmen, men den är inte kul att titta på alltså. Inte för the faint of heart, som man säger på engelska (med inslag av svenska).

Scenen är alltså väldigt grafiskt våldsam. Den är inte speciellt känslomässigt svår, om någon trodde det. Ska vi däremot prata om det känslomässiga kan jag på sätt och vis känna att Gerald's Game inte är helt lyckad. Jag upplevde det som att den känslonerven var en viktig del av filmen, men ärligt talat kände jag ganska lite. Visst är det som händer hemskt och så, men det är svårt att förmedla när man låter sin film handla om en kvinna fast i en säng efter att hennes man väldigt olägligt dött av en hjärtattack. Filmen är bra på många sätt och vis, men jag känner inte supermycket med den.

Gerald's Game är inte på något vis skrämmande, men den är ofta en av Stephen Kings klart mest spännande. Ser man bilderna jag använt i det här inlägget verkar den också vara visuellt väldigt mörk, men det var inte riktigt någonting jag tänkte på. Jag är helt säker på att den inte är för alla, och Scenen är för ännu färre, men vill du ha en gedigen film med en enkel handling som ändå kan överraska, driven av bra skådespelare och som flödar på i ett skönt tempo, då tycker jag att du ska se den här filmen. Eftersom att den finns på Netflix och ganska säkert är bättre än 1922 är den också ett väldigt säkert kort om du enkelt vill se en duglig Kingfilm från 2017. Vet inte riktigt vem som har så specifika önskningar, men du finns säkert någonstans där ute.  

Har inte så mycket mer att säga än så. Imorgon blir det The Shining, och med helt okej slutledningsförmåga bör du isåfall ganska enkelt kunna avgöra vilken film jag skriver om på julafton. Vilket som hörs vi imorgon!