Tionde December - Stand By Me (1986)

Glad andra advent, den här gången ska vi inte prata om Maximum Overdrive! Jag har faktiskt haft en ganska bra vecka med Kingkalendern, klart bättre än jag trott på förhand, men idag avslutar jag den verkligen på topp. På sätt och vis i alla fall, men vi kommer dit.

The Body är en kortroman av Stephen King (kanske inte helt oväntat) från 1982. Den i sig finns det inte så mycket att säga om, men det är kul att den var del i hans kortromansamlingen Four Seasons där också Rita Hayworth and Shawshank Redemption ingick. Den blev alltså filmen Shawshank Redemption (Nyckeln Till Frihet, en bättre titel i min mening) 1994.

Den var för - i Stephen Kings fall - ovanlighetens skull skriven i första person, och eftersom att dagens film är väldigt lik den skrivna berättelsen, tänker jag inte ödsla mer tid på den. Vi går kvickt vidare.

*

Stand By Me är alltså dagens film, och då tar vi ett väldigt långt steg bort från ungefär allting vi tidigare pratat om. De tidigare nio filmerna vi pratat om har verkligen fokuserat på det övernaturliga eller tekniskt omöjliga, men Stand By Me är bara berättelsen om fyra 12-åriga pojkar som en sommardag bestämmer sig för att gå längs järnvägen för att titta på ett lik de hört ska finnas några miles bort. Låter kanske konstigt, men det känns väldigt naturligt när man ser filmen.

Jag nämnde förresten igår att vi skulle ha en bättre stund idag, rent känslomässigt. Både Dead Zone och Pet Sematary var väldigt sorgliga filmer, och den här skulle bli deras sköna motpol. På sätt och vis är inte det sant. Visserligen är Stand By Me en ganska munter historia, men samtidigt handlar den verkligen om fyra pojkar med problem hemma, och vandrar iväg på äventyr för att kanske få glömma sin vardag. Skillnaden med den här och de två föregående är att karaktärerna här tillsammans - om så bara för den här dagen - ändå kan komma över sina brister något och bara leva sitt liv. Mot slutet kan man både bli lite ledsen över vissa livsöden som avslöjas, som må bra över vad vi precis bevittnat.

Tycker du inte att det här låter som någonting Stephen King skulle skriva så bör du veta att den utspelar sig i Maine, och greasers är de stora skurkarna. Då blir det ganska tydligt. Han är också ganska tydligt huvudpersonen Gordie, som i vuxenlivet blir författare och har det klart bättre än sina tre andra vänner.

I Stand By Me är det dock inte bara Stephen King som finns inom Gordie, utan också regissören Rob Reiner. Han upplevde sig leva i skuggan av sin kända pappa Carl Reiner (som för övrigt lever än idag, 95 år gammal), och valde att lägga till hur ofullständig Gordie kände sig i jämförelse med sin döda bror. Låter kanske lite långsökt, men det är så han förklarat det själv.

På tal om döda bröder spelas en av huvudrollerna av River Phoenix, och det är alltid lite ledsamt att se honom här, och hur han bokstavligt talat fadear ut ur filmen på slutet. Han var en så bra skådespelare (han var jättebra i Stand By Me, bara 15 år gammal), och att han dog redan vid 23 års ålder är så himla tragiskt. Det hade det självklart varit oavsett hans skådespelartalanger, men du fattar.

Jag har nog inget korta intryck idag, jag har faktiskt inget rimligt intryck alls. Jag kan ge ett fort om någon vill ha: Stand By Me är värd att se om du inte gjort det. Vad jag än skriver här nere är det en till största del väldigt bra 4/5-film. En ganska känd historia om Stand By Me är att Stephen King var så rörd efter han sett den första gången att han var tvungen att gå ut ur rummet. Efter en stund kom han tillbaka och sa till regissören att det här var den första riktigt lyckade filmatiseringen av hans verk. Inte konstigt det, för den håller verkligen måttet.

Så, vi ses imorgon. Då händer något.

Men vi fortsätter. Jag minns inte när jag såg Stand By Me för första gången. Jag vet att jag såg den på Tv, kanske till och med på åttan (väldigt orimlig kanal egentligen, men jag tror ändå att det var den). Jag kanske gick på gymnasiet, men jag kan också gått i nian. Jag var i vilket fall inte tolv år gammal som karaktärerna i filmen. 

Jag älskade vad jag såg då, och fram tills jag såg Stand By Me tidigare idag brukade jag säga att den var en av mina favoritfilmer. På sätt och vis kanske det borde kännas lite ledsamt att se en film och inte känna lika starka känslor för den längre, men idag gör jag inte det. Det är faktiskt med viss lättnad jag ser den och bara känner "det här är en väldigt bra film, men den är inte lika viktig för mig längre". Låt mig förklara.

Stand By Me är en film om gränser. Den handlar om att vara nära slutet, och vad det innebär. Förtydligande: Vi kallar ofta Stand By Me för coming of age, men egentligen handlar den inte om att behöva växa upp, utan stunden precis innan. Innan du kommer in i en ny värld av ansvar, konflikter, växa ifrån barndomsvänner, och allting fantastiskt som också händer på denna spännande plats. Efter att du gått över den här gränsen kommer du aldrig kunna återvända, och den här filmen handlar om de sista vackra stunderna före. Karaktärerna inser det inte, det är knappt att tittaren inser det, men när resan är slut tar också deras liv en ny riktning. Självklart går dessa stunder att minnas tillbaka till, men de kommer inte vara samma sak. 

Jag kände ganska direkt med Stand By Me att jag inte upplevde den som jag tidigare gjort. Jag drogs inte med i den lika mycket som förr, och vissa saker kände jag till och med att jag ogillade (dialogen, även om den säkert är autentisk, är ofta ganska irriterande). Jag tittade mig lite omkring i hemmet, och insåg att jag sitter här inne, 22 år gammal, och tittar på film i den första lägenheten jag själv bor i. Det är lite vinter ute, och jag tänder det andra ljuset i adventsljusstaken jag köpt för mina egna pengar. Imorgon kommer jag åka till högskolan, prata med mina vänner, kanske nämna Stand By Me. Säga att jag älskade den förr, men att det nu främst är slutet som tar tag i mig. 

Vad jag lite långsamt försöker komma till här är att jag passerade i teorin gränsen för väldigt många år sen nu, men spenderade en lång tid rädd för vad som fanns på andra sidan. Vad skulle jag egentligen göra om jag tappade kontakten med de gamla vännerna, hur mycket vi än växt ifrån varandra nu? Inte kunde jag bo i en annan stad, långt bort från min familj. Skulle jag plötsligt kunna ta ansvar för allting och förstå vuxenlivet? Framtiden? Obehaglig.

Jag antar att jag alltid gillat en trygg tillvaro, och att förlora det jag var van vid och tanken på att ännu mer skulle bli så annorlunda var väldigt svårt att acceptera, så jag försökte hålla mig vid gränsens kant (om än vid fel sida den här gången) så länge jag bara kunde. Självklart inte medvetet men ganska tydligt nu. Det var inte hälsosamt, och jag känner verkligen nu i efterhand att jag förstörde många år av mitt liv helt och hållet på grund av det när jag egentligen bara borde tagit steget ut i det okända så fort som möjligt, för livet är faktiskt ännu härligare här. Åtminstone när man inte är 12 år gammal.  

Senast jag såg Stand By Me TROR jag var runt vintern 2015, och då älskade jag den lika mycket som tidigare. Men livet går vidare, och så även jag. Idag sitter jag här, i en annan stad, i mitt första egna hem, skriver om en film, tänker på nya vänner. På det nya livet. Jag mår idag nog bra (och det handlar verkligen inte bara om att "må bra", utan mest att våga gå vidare, vilket sker omedvetet) över hela tillvaron för att kunna släppa taget om det som en gång varit. Mina minnen finns alltid kvar, och de flesta är bra, men förr eller senare måste man verkligen gå vidare, precis som slutet av filmen berättar att karaktärerna gjorde. För övrigt, om vi ska gå in på det klassiska recensionsspåret, så är de sista tio minuterna av Stand By Me några av de bästa som finns på film. De siktar verkligen in sig på sin tittare, och träffar perfekt.

Med den här filmen kunde jag väl på sätt och vis vara kvar där, på andra sidan gränsen, där allting var säkert och livet alltid var enkelt. Jag menar inte det på ett negativt sätt, problemen var helt och hållet mina, och skapade av mig. Stand By Me kunde dämpa dem en stund. Idag ser jag filmen igen och kan konstatera att jag inte längre är i behov av den, att stunden helt enkelt är förbi och aldrig kommer tillbaka. 

Och det gör mig väldigt glad.

Eftersom att jag kämpat med hur det här inlägget skulle skrivas ganska länge (det är svårt att formulera sig om en film man förlorat kärleken för) är jag också ganska trött. Men främst glad. Jag vill också påpeka att jag på sätt och vis kanske uppskattar Stand By Me och tanken på den ännu mer än tidigare, nu när den för mig snarare står för att gå vidare än stanna kvar. Trots att jag inte känner samma njutning av att faktiskt se den.

Imorgon blir kalendern som vanligt igen, men det är nog bäst om jag håller filmen hemlig tills dess. Vi hörs då!