Sjätte December - Sometimes They Come Back (1991)

90-talet var verkligen en tid av VHS-film och Tv. För Stephen Kings del var det här ett väldigt lukrativt faktum. Även om man inte läst någon av hans böcker är det nämligen praktiskt taget omöjligt att inte veta vem han är, och ett känt varumärke är ett starkt varumärke. Många produktionsbolag visste definitivt detta, men tyvärr fanns inte jättemånga King-berättelser som a) inte redan gjorts till film och b) var nog bra/kända/nog korta/inte jättekonstiga för att det skulle vara ekonomiskt värt eller gå att bearbeta. 

Det här är främst teorier från min sida, men antagligen var det därför det gjordes 11 tv-filmer + miniserier baserade på hans verk mellan 1990-1999 (och ännu fler filmer som gick direkt till VHS). Med miniserier behövdes inte handlingen pressas ihop, och eftersom att det var Tv (tiderna har förändrats) kunde skaparna komma undan med en väldigt mycket lägre budget och ändå få en stor skara tittare. Folk är ganska enkla så även om man inte hört talas om, till exempel, The Langoliers kommer siffrorna ändå bli höga när Stephen Kings namn läggs till före titeln. 90-talet var också ett årtionde med väldigt många Tv-tittare, så antagligen hade den fått dugliga siffror ändå. Men namnet skadade definitivt inte. 

Principen är väl egentligen densamma idag, men då släpps filmerna typ på Netflix istället, och det finns en illusion där om att filmerna har högre budget, men ska man se till mediernas förutsättningar har det egentligen inte förändrats jättemycket (vilket alltså betyder att ja, Netflix kan lägga mer pengar på sina egna filmer än de flesta tv-bolag kunde förr i tiden). Största skillnaden är att det blivit så mycket lättare att göra film som åtminstone ser proffsigare ut idag.

Dagens film, Sometimes They Come Back (Ibland Kommer De Tillbaka), är ett exempel på dessa obskyra Tv-filmer. Den är baserad på en novell från 1974 med samma namn och är åtminstone inte en berättelse jag hade hört talas om innan första december 2017. Den fick rätt sådär kritik när det begav sig, men blev samtidigt nog populär för att få två uppföljare, 1996 och 1998. Jag önskar lite att jag också kunde skriva om dem idag, men tyvärr är det här en ganska tidskrävande kalender och ju äldre jag blir, desto mindre tid har jag. Kanske främst den här veckan. 

Sometimes They Come Back är... tja, i brist på bättre ord är den verkligen Stephen King 101. En B-It, om du så vill. Onda greasers (jag vet inte varför Stephen King verkar förknippa dem med ondska, men visst), onda varelser som stoppades under huvudpersonens barndom men kommer tillbaka för att hemsöka honom många år senare (27 här, 28 i It), vilket tvingar honom att både göra upp med demoner från sitt förflutna, samt stoppa de onda krafterna från att ta fler liv. En huvudperson som är gift och har ett barn, men som har humörsvängningar och tar det dumma beslutet att flytta till helt fel plats (här känns det lite som att Stephen King kanske lägger in sig själv i sina berättelser). Tyvärr också en halvdemonisk bil (den kör inte sig själv, men kommer åtminstone från helvetet). 

Allt detta går att hitta i så många Stephen King-historier, men det är inte alltid alla finns i en och samma. I Sometimes They Come Back gör de däremot det. Läraren Jim Norman flyttar tillbaka till sin hemstad efter många år. Runt 20 år tidigare mördades hans bror Wayne av tonåriga greasers som sedan alla dog i en olycka när de jagades av polis. En dag försvinner plötsligt en av Jims elever och byts ut mot en ungdom suspekt lik en av tonåringarna som mördade hans bror. 

För det är också en av dem. De har kravlat upp ur dödsriket. Så kan det gå. 

Filmen skiljer sig något i vissa delar (till exempel dör greaser-gänget samtidigt som brodern när de alla blir påkörda av ett tåg), men premissen är ungefär densamma. Jag har inte läst novellen, men av summeringen jag läst att döma är den både rimligare och mer orimlig än sin film. Novellens slut är helt annorlunda, men både i den och tv-versionens fall är det definitivt både den mest minnesvärda och dummaste delen. För vissa kommer hela berättelsen göras där, och för andra kommer den fall ihop totalt.   

Klassiska kortsummeringen då. För mig faller den ihop något där på slutet, även om det finns underhållning att hämta även där (dock kanske inte av rätt anledningar). På det stora hela är Sometimes They Come Back dock en bra mycket bättre film än jag trodde den skulle vara, även om Tv-films budgeten märks av ganska ofta (främst i den väldigt B:iga musiken, som dock även den har sina stunder). Skådespelarna är i regel bättre än man kan kräva (även om de sänks lite av stundtals kusligt dåliga repliker), och trots att det här handlar om greasers som kommer tillbaka från helvetet för att lite omotiverat döda en vuxen man som såg dem dö 27 år tidigare, är hela produktionen nog välgjord för att det inte ska kännas som ett enda stort skämt. 

Dessutom: hela filmen finns på youtube. Det är nog för att jag ska rekommendera Sometimes They Come Back till personen som bara vill ha en ganska behaglig, inte alls särskilt skrämmande (det kusligaste är väl att alla filmens high school-elever är minst 25 år gamla) stund i Stephen Kings galna värld. 

Det var mina kortare ord om Sometimes They Come Back, precis som tidigare dagare finns lite längre intryck under den KUSLIGA bilden här nedanför, Lämnar du här och nu hoppas jag att vi hörs även imorgon. Då ska vi klippa gräs.  

Någonting jag tänkte på när jag såg dagens film är att Stephen Kings största problem måste vara tonen. Det känns som att jag i varje inlägg, utöver It (och jag vet att jag bara skrivit fyra andra), klagat på att hans skräck inte är läskig, och det är den inte heller. Den är ofta såpass tam och konstig att den nästan mest skulle passa in i en skräckfilm för barn, samtidigt som den placeras i historier väldigt anpassade för vuxna. Det kan vara till exempel "åh nej, bilar har fått eget liv! Vad ska vi göra?!?!?!?!", följt av att någon typ berättar om krigstrauman, supermycket våld eller en väldigt grov sexscen. Det är inte alltid på det här viset, men väldigt ofta. 

Med Sometimes They Come Back känner jag lite samma sak. Väldigt vuxen berättelse, men med en skräck som ingen vuxen människa kan ta på allvar. Barn kommer se filmen och bli skrämda, men ingen annan. De kommer tänka "hm, greasers alltså. Jaja, den där ser lite död ut. Tänka sig.". Riktigt underligt.

Samtidigt kan jag ha en trevlig stund ändå, även om skräcken är på barnnivå. Jag uppskattar definitivt Sometimes They Come Back till ganska stor del. Åtminstone så länge jag inte tänker på den, för då spricker handlingen verkligen i sömmarna. Jag får inte tänka på att den har satt upp massor av regler utan att riktigt berätta för tittaren alls. Eller det dumma i att elever kan hota sin lärare med kniv och faktiska dödshot, men det är läraren som tillrättavisas av rektorn. Jag måste definitivt glömma att filmens greasers inte kan komma tillbaka utan att någon dör i deras ställe, men att en av dem uppenbarligen lyckades komma tillbaka ändå för att döda filmens första elev (om det inte bara var bilen som gjorde det, men då har jag många andra frågor jag inte vill tänka på). Mest av allt måste jag däremot bara stänga av min hjärna när alla zombie-greasers blir påkörda av ett spöktåg eftersom att de tvunget måste sätta sig i sin bil när det kommer istället för att bara springa bort från det, eller ställa sig bredvid rälsen.  

Tänker man inte mycket, då är Sometimes They Come Back en rätt bra film, framför allt med Tv-filmsmått mätt. Den ser bra ut, skådespelarna har uppenbart roligt och presterar därefter, och OM MAN INTE TÄNKER är den också ganska spännande, även om sista akten är ett stort antiklimax (och zombiebrodern (spoiler alert: han kommer tillbaka för att rädda dagen, men gör typ ingenting) tyvärr är filmens klart sämsta skådespelare). Samtidigt är den inte jättebra på något vis, utan mest en film som bara flyter förbi ganska obemärkt. Jag hade definitivt en trevlig stund, men det är tveksamt hur mycket jag kommer minns av vad jag sett om några dagar. Oväntat nog brydde jag mig faktiskt om när en av eleverna dog, så uppenbarligen lyckades filmen få mig att bry mig om karaktärerna. Det är ändå en bedrift man inte snackar bort i en tv-skräckfilm med riktigt public domain-soundtrack (dock med bra musik i för- och eftertexterna) och en berättelse om mördande greasers (som alla påstod sig komma från en skola som egentligen var en kyrkogård, men uppenbarligen ville ingen kontrollera det innan de fick börja i sin nya klass. Förlåt, jag ska sluta tänka.).

Sometimes They Come Back är också, och det här vet jag inte om det är beröm eller kritik, en av de filmer jag sett som lägger allra minst tid på transportsträckor. Det är flera gånger verkligen så att Jim, huvudpersonen för den som glömt, får höra om en person eller en plats, och praktiskt taget mitt i meningen han får höra talas om det är han redan där och undersöker. Det här är väl ganska skönt, men vissa gånger blev jag lite överrumplad av tempot.  

Jag nämnde tidigare slutet, och att det inte var så bra. Det är det inte heller, men låt mig bara klistra in beskrivningen av novellens slut: 

Jim does not tell his wife Sally about the greasers, believing it would be better for her not to know. Sally is killed while riding a taxi cab when the resurrected greasers force the vehicle off the road. Jim decides to take justice into his own hands. He finds a spell to summon a demon, and asks that it defeat the undead greasers. In answer to his summons, the demon takes the shape of Wayne, who overpowers the greasers and takes their souls to Hell.

Här kan man inte riktigt göra annat än tänka "oj, det här är verkligen skrivet av Stephen King". Han har svårt för rimliga slut, och trots att filmens slut också är sämsta delen, så hade manusförfattaren åtminstone nog vett att göra någonting helt annat av det. Jag har redan halvt avslöjat det, men mina ord gör det inte riktigt rättvisa. Se det gärna när du har chansen, för det är nästan på sin egen nivå av dumhet (som sagt, ändå bättre än Stephen Kings).

För övrigt - väldigt bra zombie-make up för att vara så låg budget. Det användes sällan, men kunde säkert skrämma en del barn när den syntes i bild. 

*

Sometimes They Come Back är inte den bästa filmen vi pratat om årets kalender, men för vad den är och vad den måste arbeta mot (budget, Tv-censur, skådespelarmöjligheter, osv) är det en film värd att berömma. Fram till sista halvtimmen var jag helt beredd att ge den en allmän rekommendation, för även om den inte var strålande så var den åtminstone väldigt oprovocerande, fokuserad, ganska intressant (på ett mystiskt sätt) berättelse som hittade ett allvar i det helt surrealistiska. Sista akten blir tyvärr lite för rörig och dum för att jag ska kunna göra det, men har du tid för dum, enkel underhållning någon dag - kanske vill du känna lite obehag, men inte direkt någon skräck - är Sometimes They Come Back ett bra val, mycket tack vare att den också går att se gratis på Youtube i oväntat bra bildkvalitet. Kanske att du däremot även måste ha erfarenhet av och kunna leva med Stephens Kings ofta lite konstiga berättarbeslut. 

Imorgon ska vi alltså klippa gräs. Hörs då!