Fjortonde December - Hearts in Atlantis (2001)

Idag ska vi prata om en film som inte innehåller high school-mobbning, galna mammor eller en balmassaker. Den är inte baserad på en berättelse som filmatiserats flera gånger om, och även om den innehåller någonting diffust övernaturligt, så är den inte skräck. Vad jag vill säga är att vi inte pratar om Carrie idag, och få saker gör mig lyckligare.

Hearts in Atlantis (Hjärtan i Atlantis) är en boksamling - bestående av två kortromaner och tre noveller - skriven av Stephen King 1999, som alla på något vis hänger ihop (återkommande karaktärer i olika skeden i livet). Den ska tydligen ses som ett porträtt över baby boomer-generationen - som Stephen är del av - och hur den inte kunnat leva upp till vad den borde blivit. 

Vietnamkriget ska tydligen också vara en ganska stor del av den. Jag har uppenbarligen inte läst Hearts in Atlantis, men man kan självklart tycka att jag ska ha bättre koll efter att ha sett filmen. Saken är däremot den att handlingen där bara behandlar samlingens första och sista berättelse. Den som faktiskt heter Hearts in Atlantis är till exempel helt frånvarande, och gör filmiteln relativt obegriplig. Ärligt talat tycker jag nog att den är det ändå, men i boken framgår det åtminstone att titelns Hearts inte är bokstavliga hjärtan, utan kortspelet hjärter. Vad Atlantis har med saken att göra vet jag faktiskt inte. 

Det kanske är jag som inte är så smart. Oviktigt egentligen, filmen bygger på berättelserna Low Men in Yellow Coats och Heavenly Shades of Night Are Falling, men ganska löst. Både boken och filmen handlar om pojken Bobby som lär känna en äldre man, Ted. Ted har någon form av psykiska krafter, och jagas av s k Low Men. Både Ted och Low Men är tydligen karaktärer ur Stephen Kings bokserie The Dark Tower (som utspelar sig i flera universum?), men filmen har helt och hållet valt att ignorera allting som kan koppla ihop de två (Ted heter fortfarande Ted och har sina krafter, men annars är han en helt annan karaktär). Efter att ha läst en summering av berättelsen tror jag att det var en bra idé, och i övrigt påminner boken och filmen ganska mycket om varandra, med vissa förståeliga förändringar.

Heavenly Shades-delen är i grunden samma berättelse, men med ett väldigt annorlunda slut. Där har jag inte så mycket mer att säga egentligen. Fin titel. Bobby har blivit äldre och ska gå på begravningen för en av sina barndomsvänner. 

Eftersom att Stephen King skrev Hearts in Atlantis sålde den bra, och fick faktiskt oväntat bra kritik därtill. Det är inte varje dag. 

Böcker är töntiga, nu pratar vi om filmen istället. Hearts in Atlantis (som jag av någon anledning vill kalla Hearts of Atlantis istället) gjordes till film 2001, då under samma namn vilket, som sagt, inte är helt rimligt. Den regisserades av Scott Hicks (som inte har gjort någonting annat jag känner till), med ett manus av William Goldman (som skrivit andra Kingfilmer som Dolores Clayborne och Misery). Den är verkligen inte en typisk Kingfilm, samtidigt som den också är det. Ungefär på samma sätt som Stand By Me alltså, och det är faktiskt ganska rimligt att jämföra de båda i hur de skildrar en ung pojkes liv, och hur båda är berättade genom den nu vuxna huvudpersonens liv efter att en barndomsvän dött. Den här King-avslöjar sig dock på lite andra sätt än SBM, främst genom 50-talsbarn (där är de lika), mobbare (där också), mystiska krafter, tonmässigt opassande scener och karaktärer som tydligt vill förklara hela sin backstory.

Väldigt konkret handlar Hearts in Atlantis om 11-åriga Bobby Garfield som bor tillsammans med sin ensamstående mamma Liz (hans pappa är död), i ett hus i en småstad, som vi får anta ligger i Maine. Liz hyr ut ett rum till en äldre man vid namn Ted Brautigan. Bobby kommer bra överens med Ted, och hjälper honom med att läsa tidningen och hålla utkik efter mystiska män i svart som kanske vill Ted illa. Det är en ganska trevlig berättelse som aldrig blir mer storslagen än den behöver vara. På samma gång är den tyvärr inte speciellt minnesvärd.

Lite svårt att säga varför egentligen. Anthony Hopkins som Ted är i sig minnesvärd, och även Anton Yelchin som Bobby. Lite konstigt att karaktärerna är så bra när handligen känns så oväntat anonym, men jag antar att det inte är superviktigt vad som riktigt händer mer än några underliga dagar i livet. Samtidigt tror jag att det ska vara viktigt, för det är ändå ingen mjuk och konfliktlös film. Ibland åtminstone, och där ligger filmens kanske största problem.

Hearts in Atlantis har en väldigt inkonsekvent ton. Det här är inte nödvändigtvis en dålig sak, en bra regissör kan blanda väldigt friskt mellan högt och lågt, allvarligt och lättsamt, utan att det blir konstigt. Jag såg till exempel Last Jedi igår, som verkligen blandar humor och gravallvar efter varandra, men där det fungerar eftersom att det är (eller känns som) en mycket mer genomtänkt film än denna. Här känns det mest som att scener behövde sättas in lite här och där, utan en tanke om hur det skulle fungera med vad som hände runtomkring den.

Exempel, och filmens klart värsta, är när allting är trevligt, Ted berättar för Bill varför (kanske) FBI-män är ute efter honom när det plötsligt klipper till hans (bills) mamma som blir våldtagen av sin chef på en jobbresa. Det här är inte bara chockerande för att det kommer från ingenstans, utan för att scenen egentligen inte behövts. Jag kan inte säga att det här förstörde hela filmen för mig, för den motiverar ändå ganska väl i senare scener varför den är med. Problemet är väl att, främst, Stephen King så enkelt hade kunnat hoppa över den, utan att det gett några enorma konsekvenser. Vissa förändringar hade krävts, men slutmålet hade ändå lätt kunnat bli samma. 

Och det är väl Stephen King som främst är skurken i detta drama, snarare än filmskaparna. Den är tonmässigt konstig eftersom att den är baserad på hans bok (och manusförfattaren i det här fallet uppenbarligen inte ville ändra för mycket), som antagligen är skriven i rakethastighet och därför inte är hundraprocentigt genomtänkt alla gånger. Den plötsliga våldtäkten är självklart det värsta exemplet på en scen som verkligen skär sig med vad jag precis sett, men det är lite för ofta liknande tonskiften sker, och det gav mig mest en ofokuserad och lite irriterad filmupplevelse.

Trots det jag sagt kan jag ändå inte toksåga Hearts in Atlantis, för när Stephen King inte kommer in och förstör sin egen handling är den faktiskt ganska bra. Det är en fin, enkel historia som lämnar många frågetecken för tittaren att själva svara på. Det kan i viss fall vara ett problem, men i den här filmens fall är det bättre än att den bara förklarar allting. Ibland förklarar den visserligen lite för mycket (det här är en film med stundtals usel dialog, och andra gånger väldigt bra), men det var mest i de första scenerna. Jag gillar barnkaraktärerna och hur deras vänskap skildras, och jag tycker verkligen om Teds karaktär (även om han typ ska vara amerikan men spelas av en väldigt brittisk Anthony Hopkins?). Hela mysteriet med vilka som är ute efter Bill kändes också kul på ett lite barnsligt (men ändå väldigt vuxet) sätt, och jag är glad att det inte slutade i ett anti-klimax. 

Slutet var en fin callback till en tidigare scen mellan Bill och Ted, men nu med en vuxen Bill och ett annat barn. Det var en rimlig och minnesvärd upplösning till en rimlig och annars inte helt minnesvärd film. Minnesvärd är kanske inte det viktigaste i världen, dock. Hearts in Atlantis är ingen kvick film, men det är inte som att jag hade svårt att fokusera på vad som hände, så uppenbarligen hade den ändå min uppmärksamhet hela vägen. Visst är handlingen ointressant när man ska skriva om den i efterhand, men den fungerar (på ett harmlöst och kanske inte superkul sätt) när man väl ser filmen. Känner du att du klarar av de lite tonmässigt kaosartade delarna (som kommer lite för ofta, men inte non-stop) finns Hearts in Atlantis på Netflix och är 100 helt okej minuter lång. Helheten är fin och somrig, och svår att riktigt minnas stora delar av.