Åttonde December - The Dead Zone (1983)

Det här kanske många redan räknat ut, men planen med Kingkalendern var självklart hela tiden att den långsamt skulle omvandlas till att handla om Christopher Walken istället. Det är idag fröet sås. 

Nja, kanske inte. Dagens film, Dead Zone, innehåller dock väldigt mycket av honom, och är baserad på Stephen Kings roman av samma namn (Dead Zone alltså, inte Christopher Walken). Möjligtvis att den inte brukar diskuteras speciellt mycket idag (eller extra mycket idag, det finns en karaktär i boken som väldigt enkelt kan liknas vid en rätt stor politisk figur idag), men den kan faktiskt stoltsera med att vara den första Kingromanen att bli #1 på New York Times best sellers-lista. Utöver filmen fick den också en tv-serie som fick hela sex säsonger mellan 2002-2007. King själv har många gånger hävdat att det är en av hans mest framgångsrika böcker (hans favoriter är dock IT och 11/22/63). 

Jag tänker på Dead Zone oftare än väntat. Boken har jag inte läst, men åtminstone filmen är väldigt intressant (här är början på mina åsikter förresten. Det blir inget kort intryck idag). När man tittar på premissen känns DZ nämligen inte som någonting en rimlig människa någonsin skulle kunna ta på allvar, men på något sätt är det här ändå en av de sorgligaste och mest allvarsamma Stephen King-berättelserna jag varit med om. 

Johnny Smith (Christopher Walken!) är en lärare som, efter att ha varit med sin fästmö Sarah (Brooke Adams, som också hade en roll i Sometimes They Come Back) under kvällen, råkar ut för en bilolycka när en långtradares last kör in i honom. Johnny överlever olyckan, men faller ner i en djup koma som han inte vaknar upp ur förrän fem år senare. När Johnny återfått sitt medvetande upptäcker han att han kan se in i en persons förfluta, nutid eller framtid genom att röra vid dem. 

Det låter ju svindumt, det förstår jag. Bara en koma i fem år är svår att ta på allvar, men det är faktiskt efter att Christopher vaknat upp ur den som filmen först går att ta på allvar. Tyvärr (eller tja, tyvärr och tyvärr) börjar den nämligen med en Christopher Walken med extremt platt hår och riktigt tydlig dubbning, som sedan följs av en scen på en berg- och dalbana där Christopher Walkens många rop på något sätt är ännu mer dubbade än hans repliker var i scenen innan (han syntes mycket med ryggen mot kameran då, därav dubbningen). Scenen med bilolyckan är dessutom riktigt tafflig.

När koman väl är över blir filmen bra mycket bättre, och även om Christophers - eller Johnnys - krafter används för att rädda ett barn första gången han upptäcker dem, har mycket förändrats över fem år. Han har missat så mycket, han har inte längre sitt lärarjobb, Sarah har gift sig med en annan man, och bilolyckan har permanent gett honom svårigheter att gå. Dead Zone handlar verkligen inte bara om en man som kan se andra människors död, utan snarare är det bara en del av hans förstörda liv. Människor vill ha hans hjälp, journalister vill intervjua honom, hans doktor vill undersöka honom, men Johnny vill vara lämnas ifred. Hans liv är förstört, och det enda han fått ut av det är förmågan att se olycka så fort han vidrör någon.

Johnnys sorg över vad som kunnat bli är också verkligen det som för filmen framåt. Ärligt talat finns det knappt någon röd tråd förrän sista halvtimmen (när filmen också blir märkbart sämre), utan vi får mest följa Johnny under flera ganska otroliga händelser som hade kunnat bli hela filmer, men här snarare bara blir en del (ibland till och med en bakgrund) av en väldigt naturlig händelsekedja som i slutändan bara kan leda till ett slut. 

Jag gillade verkligen Dead Zone (definitivt topp 5 Stephen King-filmer) första gången jag såg den, men det börjar vara några år sedan så jag kom inte riktigt ihåg varför när jag tidigare idag upplevde den på nytt. Jag var lite rädd att den här filmen jag länge tyckt om inte skulle hålla den höga nivå jag ställt den på i mitt huvud. Jag har blivit besviken av filmer jag gillat i min ungdom (säger jag, 22 år gammal) förr, så det är alltid lite obekvämt att gå tillbaka till en nu.

Ingenting hade som tur förändrats. Eller ja, möjligtvis att anledningarna till varför förändrats. Åtminstone är jag mer medveten om anledningarna nu än vad jag var då. Dead Zone är fortfarande en väldigt bra film, men det är lite svårt att förmedla varför. Tempot är stundtals oerhört lågt och majoriteten av filmen består mest av att Christopher Walken tittar ut över någonting, eller på någon, och känner tyst smärta. De stunder av lycka som finns är korta och otillfredsställande, och nästan alla Johnny träffar vill utnyttja honom för hans krafter (kan man se in i framtiden kan man trots allt också påverka den) eller ogillar honom av samma anledning. Det är en timme och 40 minuter av depression.

Antagligen är det att filmen känns så dämpad som gör att jag gillar den. Den har ett väldigt sorgset lugn över sig som aldrig blir för mycket, och Christopher Walken förmedlar också Johnnys känslor på ett väldigt bra sätt. Det är alltid intressant att se honom i roller innan han började typecastas som sig själv i allting, för han är verkligen en bra skådespelare. Stephen King ville egentligen att Bill Murray skulle ha huvudrollen, men det är nog tur att han inte i slutändan fick som han ville. Det här är en strålande, väldigt underskattad prestation från Walken. 

Jag uppskattar också verkligen att det knappt finns någon handling. Visst, Christopher Walken löser en mordgåta, och stoppar en galen politiker från att bli president, men som tidigare nämnt är dessa stunder bara delar i hans liv. Fokus ligger alltid på Johnny, vad som än pågår, och det mörker han ständigt har inom sig. Han avskärmar sig från världen för att slippa känna, men tvingas ändå ut i den hela tiden. Jag har sett väldigt få filmer som skildrar den här sortens karaktär, och Dead Zone gör det väldigt bra. När den väl faktiskt får lite intrig på slutet förlorar jag mycket av intresset, och det är till stor del på grund av att Johnnys inre demoner inte får lika stor plats (men efter att ha följt honom i nästan två timmar blir slutscenen väldigt skön katarsis). Det är den här intrigen som också håller DZ från att kanske vara min absoluta favorit bland King-filmerna, för så bra är den verkligen när den är som bäst. Den behandlar också döden med väldig respekt, och låter inte något liv tas utan att tittaren verkligen får känna det. Det tycker åtminstone jag är värt beröm. 

Är det tack vare Stephen King Dead Zone är så bra? Till viss del, självklart. Det är han som hittat på historien, och såvitt jag vet är både boken och filmen ganska lika varandra. Det var alltså han som valde att göra någonting så bisarrt som en man med superkrafter efter fem år i koma till någonting man genuint kan bry sig om och ta på fullaste allvar. Imponerande gjort för att vara han.  

Mest beröm tänker jag dock, utöver Christopher Walken, ge till filmens regissör, David Cronenberg. Cronenberg är antagligen mest känd för att ha gjort The Fly (1986), och väldigt filosofiska och våldsamma skräckfilmer i största allmänhet. I Dead Zone hittar vi definitivt det filosofiska och tänkvärda, men den kan inte sägas vara speciellt våldsam eller alls skräck. Man kan lätt tro det när det handlar om någon som ser död och är skriven av Stephen King, men DZ är verkligen mer av ett övernaturligt drama/thriller. Den är lågmäld och låter nästan tystnaden tala mer än ord, och platser etablerar sig själva bättre än någon karaktär någonsin skulle kunna. Enligt utsago var det mycket tack vare Cronenberg det blev på det här viset, för tydligen är boken mycket mer pratglad och inte riktigt lika deprimerande (även om viktiga delar i handlingen sker ungefär likadant). Stephen King har till och med själv påstått att många ändringar filmen gjorde var för det bättre. 

Jag tycker på sätt och vis inte att någon ska se Dead Zone. Du kommer bara må dåligt, och när du tror att filmen håller på att ljusna drar den kvickt bort mattan under dina fötter och blir ännu mörkare. Samtidigt är den väldigt bra på, tja, ungefär alla sätt och vis. Den är snyggt filmad, musiken är bra, skådespelarna håller (nästan) alla hög nivå, berättelsen som halvt berättas får ett väldigt tillfredsställande slut, tematiken är värd att fundera länge på, och när du väl har sett den kommer du kunna uppskatta Christopher Walken på ett helt annat sätt än tidigare. Sista akten är svag, ja, men låt inte den skrämma dig från vad som annars är en fantastisk (och deprimerande) stund. 

Imorgon ska vi prata om mer död, men den sortens död kommer däremot vara en som vägrar existera och tar en mer skräckinjagande form. Vi hörs då! 

Precis som i ITs fall är inte den här trailern alls representativ för den faktiska filmen, men har du bara det i åtanke fungerar den bra ändå.