Andra December - Christine (1983)

Christine. Skriven 1983 under den period Stephen King knarkade ungefär allt som han kunde få tag på, och jag antar att det på sätt och vis går att se i premissen: High School-nörden Arnie förälskar sig i en ljusröd 1958 Plymouth Fury ("Christine") som har sett bättre dagar. I och med att han börjar rusta upp bilen märker hans mänskliga flickvän Leigh och mänskliga bästa vän Dennis att det inte bara är bilen som förändras, utan även Arnies personlighet. Ska vi vara helt ärliga är det dock få som kommer se Christine och beskriva den som annat än "den där boken/filmen om en mördarbil", så den mer detaljerade handlingen är kanske inte jätteviktig.

Just knarkaspekten är lite intressant att ta upp här förresten, för Christine känns verkligen som 1) en missbruksmetafor, och/eller 2) ett tecken på att Stephen King helt och hållet tappat kontrollen och bara vaknade upp en dag med en färdigskriven roman framför sig. Jag ska erkänna att jag inte läst boken, men med tanke på att den innehåller en sekvens där Christine bryter sig in i någons hus (hon är som sagt en bil) och skrämmer mannen som bor där så svårt att han dör av en hjärtattack, tänker jag säga att han mest förlorade kontrollen. Hon är också besatt av ett ondskefullt spöke, vilket filmen som tur är aldrig ens antyder till.

På tal om filmen: den skarpögde har kanske lagt märke till att både den och romanen släpptes samma år. I vanliga fall skulle det här antagligen bara vara ett skrivfel från min sida, men eftersom att Stephen King var så oerhört populär under den period han skrev Christine (som för övrigt bara var en av tre böcker han skrev och gav ut 1983) påbörjades filmproduktionen redan innan boken publicerats (och släpptes åtta månader efter). John Carpenter valdes som regissör, vilket självklart innebär att den fick rätt sådär kritik och inte var någon enorm succé när det begav sig men idag har blivit något av en kultfilm. Intressant nog var Carpenter i färd med att bearbeta en annan Stephen King-historia, Firestarter, till film innan han skrev på för Christine.

*

Lite bakgrundsfakta är ju kul och så, men du är självklart här för att få svar på den fråga människan ställt sig sedan språket uppfanns: är Christine en bra film?

Typ? Kanske? Jag är faktiskt inte helt säker.

Precis som igår kör vi ett kvickt svar först, och sedan ett väldigt mycket längre för den som är intresserad av mina något djupare reflektioner. Eftersom att det här är en John Carpenter-film är den tekniskt väldigt imponerande, men berättar- och karaktärmässigt aningen fattig. Den är heller inte det minsta läskig, men trots 110 minuter sällan heller tråkig. Gillar du John Carpenter och allmänt snygga filmer är Christine självklart en film du bör se, men vill du han en film med ett tydligt fokus och bra berättande är den nog ingenting för dig. Har du svårt för rätt överdrivna karaktärer och 50-talet bör du definitivt hålla dig borta.

Som tidigare kommer mina mer långdragna tankar nedanför bilden på Nörd-Arnie (med en Dennis ur fokus i förgrunden), men om du lämnar här säger jag farväl redan nu. Det finns egentligen bara en rimlig film att prata om imorgon, så vänta dig ännu fler dryga bilar och en Stephen King som möjligtvis erkänner att han har kokainproblem. Vi hörs då!

Någon lämnade inlägget där uppe, men du är uppenbarligen kvar. Kul! Låt oss då prata lite djupare om Christine, denna underhållande men också väldig tydligt bristfälliga film.

Den största elefanten i rummet är väl att Christine är en skräckfilm som inte på något vis är läskig. Inte alls. Noll procent. Jag tror att ett försök ändå fanns där, men att det var för svårt att göra någonting obehagligt av ett så bisarrt koncept. Dessutom kommer inte det första bilmordet förrän en timme in, och eftersom att skräcken som bekant inte är så bra blir filmen mest bara sämre därifrån, och slutar sedan i en väldigt plötslig sista akt. 

Den mindre elefanten skulle vara att Christine känns som en tre timmar lång film som klippts ner till att vara strax under två. Arnies förvandling från nörd till underlig 50-tals greaser sker typ från scenen där han köper bilen till nästa han är med i, och många av karaktärernas handlingar motiveras av saker som förklaras ha hänt mellan scener. Eller så förklaras dem inte alls. Både Dennis och Leigh försvinner nästan helt och hållet i mitten av filmen och dyker inte upp igen förrän mot slutet när de plötsligt blir filmens huvudpersoner och hjältar. Klippningen är självklart inte ensam skurk här; manuset förtjänar definitivt också kritik för detta, om än inte lika hårt. 

Samtidigt måste jag på sätt och vis hylla manuset för vad det lyckas med. Vi har liksom en film med en mördande bil, en high school-elev som går från stereotyp supernörd till greaser på en natt (utan att någon riktigt ifrågasätter det???), stundtals riktigt svag dialog och High School-elever som är minst 30 år gamla, och ändå känner jag hela tiden att jag tar det som händer på allvar. Christine hade så lätt kunnat bli en omedveten komedi, eller åtminstone någonting man skrattar åt över hur dum den är. Men den är verkligen inte det. Den tar sig själv på så extremt allvar hela vägen att jag inte kan hjälpa att göra detsamma. Det är värt att respektera någon som kan göra någonting så seriöst av ett koncept som är så sjukt out there. Bra jobbat där, John Carpenter. Han tog också det kloka beslutet att inte förklara varför Christine är som hon är, eller varför Arnie förändras. Det är en sån där fallucka som bara skulle kunna leda till riktigt dumma orsaker och förstöra den seriösa vibb man får av filmen. 

Samtidigt måste jag på sätt och vis kritisera manuset för vad det misslyckas med. Christine är nämligen inte en speciellt fokuserad film alls. Jag skyller till stor del på klippningen, men det finns en del beslut som definitivt togs i manusskrivandet. Till exempel hade filmen antagligen blivit bättre om den istället fokuserat på Arnies förändring och hur människor runt honom reagerar på detta. Kanske borden filmen inte visa Christines mord för att göra det osäkert om Arnie körde bilen eller om hon faktiskt har ett eget liv. Istället blir det alltså "scen 1- Nörd-Arnie. Scen 2 - Greaser-Arnie. Just det, Christine är bil som mördar också. Berätta inte!", och sen är det inte mer med det. Jag kan inte hjälpa bli lite besviken över den förlorade potentialen för en mer psykologisk thriller (eller kanske bara drama?) än vad vi i slutändan fick. Nu är den mest en serie (dock oftast bra, måste understrykas) händelser fram tills en timme gått där den blir bilslasher, och sen slutar i en akt som verkligen kom från ingentsans med karaktärer jag nästan hunnit glömma bort. Dialogen är också rätt dålig, och det är inte konstigt att många av skådespelarna har svårigheter att säga alla sina repliker helt trovärdigt. Just skådespeleriet är väl däremot inte på en mycket lägre nivå än det brukar vara i Carpenter-filmer. Låt oss ändå vara lite ärliga här. 

Och på tal om John Carpenter - eftersom att det är han som också komponerat musiken till Christine är soundtracket självklart väldigt bra. Han kan verkligen inte göra dålig filmmusik, och till skillnad från i till exempel IT är samspelet mellan film och musik väldigt bra. Just Christine själv spelar också väldigt mycket 50-tals musik (det blir någon sorts kommunikationsmetod för henne), och jag kan inte riktigt säga att jag har någon som helst åsikt om dess kvalitet, men den passar onekligen filmen väl (som dock utspelar sig i 1978). 

Och på tal om John Carpenter 2 - eftersom att det är han som regisserat filmen har den självklart en hel del brister, men också några riktiga häftiga scener. Scenen där en brinnande Christine jagar mobbarledaren står ut som en av höjdpunkterna, men man får inte heller glömma när hon lagar sig själv (vilket 1983 måste varit en heeeeelt sanslös effekt). Dessa visuellt storslagna scener kommer nog ofta för att Christine aldrig ska börjas kännas tråkig. Man luras alltså lite till att gilla filmen mer än den kanske bör gillas genom att få de bästa scenerna varje gång tråkpunkten är nära, viklet ju onekligen är smart filmskapande.

Jag bör också nämna att Christine väl i grunden är en kärlekshistoria, och kan ses som kritik på en klassisk mans kärlek till sin bil. Samtidigt känner jag inte riktigt att filmen förmedlar det här jättebra. Jag upplevde det mest som att Christine på något sätt besatte Arnie, och ingenting i berättande försökte liksom få mig att tro annat. Dessutom vet jag inte hur förälskad man är i sin bil om man kallar den Plymouth Fury när den i själva verket är en Plymouth Belvedere (och i vissa scener Savoy). Herregud, Arnie.

*

Jag ger Christine väldigt blandad kritik, men ska vi titta på den helt rättvist har Carpenter antagligen gjort det yttersta av det han hade att arbeta med. Jag menar, läs bara premissen en gång till. Den ärhelt galen. Han hade dessutom en ganska låg budget, helt okända skådespelare, och en Stephen King-bok på drygt 500 sidor som skulle göras till en film på under två timmar. Det borde blivit sämre än vad det faktiskt är, och med tanke på att Carpenter själv påstått att han bara såg filmen som ännu ett jobb är det för mig halvt obegripligt att den är så välgjord som den är (tekniskt åtminstone). Berättandet är taffligt, ja, men ser man på helheten är det svårt att inte imponeras över det man har framför sig. Att det också är 80-tal och filmen ändå kan innehålla någonting så icke-stereotypt som vänskap mellan en football-spelare och en supernörd är värt beröm. 

Jag tycker att vissa scener ur Christine bör ses, men samtidigt är det en så bra film att jag automatiskt rekommenderar den. Underhållande är den oftast, men också jobbigt ofokuserad. Älskar du John Carpenter ska du självklart se den, men jag tror nästan att de flesta andra skulle må bättre av att söka upp höjdpunkterna på youtube. Gillar du skräck är den trots allt inte läskig, och vill du se en skrattretande film om en mördarbil är den på tok för allvarlig.Vill du se en ungdomsfilm i skräckmiljö har den inte så mycket av det heller. Samtidigt är den som hantverk värd att se och uppskatta, så jag vet inte. Se den om du har tid någon dag kanske? Äsch, du gör som du vill. 

Bara en sista liten kuriosa innan vi säger farväl: Nicolas Cage provspelade för rollen som huvudmobbaren Buddy, så istället för den här:

Hade vi potentiellt kunnat skrämmas upp av denna hårding: 

Det hade sannerligen varit en film det. Imorgon blir det som sagt fler dryga bilar än någonsin förr. Vi hörs då!